Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1852, sida 1

AEWAeggZ3:::WWWWW 2— sör att skydda de dynastiska intressena, som wilttåren blifvit anvånd och fortfarande onvåändes — intressen, som mången gång åro helt och hållet oförenliga med folkens, ja rakt stridande deremot. Detta kan emellertid militåren ej undandraga sig, ty som dess sörsta pligt år lydnad, så måste den mången gång verkstålla befallningar, hvilkas fårderflighet den sjelf inser. Det är detta hvarpå de befallande lita, och det år denna viljelåsa trohet, på hvilken det så kallade bajonettvaldet baserar sig. Men har detta bajonettvålde en lång framtid framför sig? Detta måste mycket betviflas. Dels kunna folken icke i långd stå ut med, att underhålla dessa armer, af hvilka de icke ha någon nytta, men vål skada, och dels måste militåren sjelf förr eller sednare vakna till besinning af sin skefva stållning till solken, af hvilka likväl och inga andra de hafva sin existens — ty låt blott monarkerna försöka i fjorton dagar att med egna medel bekosta underhåll åt dessa trupper, hvilka de endast anvånda för att bevaka deras dynastiska, d. v. s., enskilda, intressen, och de skola tröttna, de skola finna det omöjligt. Monarkerne förmå intet utan igenom folken; detta visar sig tydligast, just genom militåren. Om man tänkte sig en plötslig skattevägran öfver hela Europa, huru skulle det då gå med armerne? De skulle inom några månader upplösa sig, försvinna. En sådan allmån skattevägran skulle naturligtvis hafva till sin nårmaste följd en allmån plundring — de magtågande skulle såsom yttersta ressursen försöka att med våld skaffa medel till behof, som ej kunde erhållas met godo. Men når en gång alla fredliga och loyala undersåtare vål vore utplundrade, når ingenting mera fans -att ta, då hade ju också kejsaren de facto förlorat sin rått — monarken hade vidare ingenting att vara monark öfver — hans armeer måste hemförlofvas — hans vålde vore slut. Det år klart, att i den stållning militåren för nårvarande står till folken, den ej sjelf kan finna sig fullt belåten med sin existens. Det år alltid någonting förödmjukande uti att emottaga betalning för något, för hvilket man vet med sig sjelf att man icke gjort nytta, och det kan således icke fela, att under en mångårig fred militåren kånner sig vara en börda för staten. Detta år naturligtvis icke dess fel, ty hade krig intråffat, så hade den gjort sin skyldighet; dessutom uppfyller den åfven i fred en medborgerlig pligt genom att hålla sig fårdig till fåderneslandets försvar: dock kan man icke undra, om en viss otålighet röjer sig hos militären öfver sin overksamhet, ty hvar och en har behof att göra skål för sig, att arbeta — och får militåren år kriget arbete. Och söreträdesvis den svenske krigaren känner ett sådant behof. Man har icke origtigt kallat svenska folket en nation af krigare; utan öfverdrift kan man såga, att intet folki den civiliserade verlden år så stridbart, så danadt för krigiska idrotter, som det svenska; infanteriet i berglånderne och kavalleriet på slåttlandet nn —