Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1852, sida 1

liga. Nu förstår jag försvararne af detta korrektions-system, enligt hvilket förbrytaren inspärras i ett mörkt rum och afstånges från hvarje umgänge med andra. Ingenting försåtter menniskan så i hennes eget inre och i en abstrakt verld, som ensam het, mörker och tystnad. Jag, den glada, sorglösa hufvudstadsbon, hvilken förut icke ägt någon mera abstrakt idke ån min qvartalshyra, jag hade plötsligt blifvit förvandlad till en philosoph, och började betrakta menniskolifvets vigtigaste frågor, hvilkas undersökning jag dittills ansett för ett fåfångt pedanteri eller ? tomma drömmar. Tröttheten öfvervåldigade mig snart, och vaktono enformiga steg insöfde mig. Mina ton kar förvandlades till hvarjehanda drömbilder. Än tyckte jag att kalla hånder fattade mig i axlarna, ån rullade massor af is utför mina kinder, och ån såg jag lislösa, blygrå ansigten med blå skråmor, öfver hvilka tårar af blod nedsipprade; dessa tårar förlångde sig och omspunno mig liksom spindelvåfvar. Än tyckte Jag mig vara sästad vid pendeln på ett ofantligt ur och sökte, ehuru sörgäsves, att vid hvarje svångning hålla mig fast vid den slippriga våggen. Jag vaknade och inslumrade åter; likvål vet jag ej huru långe jag förblef i detta tillstånd. Då jag åter vaknade blef jag en