Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1852, sida 1

Folkets ställning till Militären. 1. Svenska Tidningen har under en långre sejd med Aftonbladet sökt ådagalågga de stora förbindelser, hvari verlden skulle stå till militären, såsom den der man egentligen har att tacka för, att verlden icke helt och hållet förgicks vid och efter de stora politiska rörelserna 1848. Allt hvad verlden lidit sedan denna tid år naturligtvis endast folkens fel, och har den kånt någon lindring, så år det militåren den dersöre har att tacka. Mot sådane axiomer kan naturligtvis icke vara mycket att såga; också är det icke meningen att vederlågga Svenska Tidningen — derom drar den försorg sjelf, genom sin arsumentation — utan endast att belysa, huruvida militären sjelf år orsak till det hat den, hufvudsakligen efter 1848 års rörelser, väckt emot sig, eller om orsaken år att finna på annat håll. Det kan då, för att vara fullt råttvis, icke nekas, att folken till en del sjelfva åro orsaken till den söndring som ,eger rum dem emellan och militåren: det år nåmligen icke utan exempel, till och med i Sverige, att vid utbrott af politiska oroligheter, folket uppfört sig kittsligt emot militåren, och onådigtvis harcellerat den, der intet annat resultat kunnat uppkomma, ån alt reta; dock tråffar klandret hårför icke egentligen folket, ty det år alltid ådelt når det uppträder till försvar för en frihet, som det tror vara krånkt, utan indiriderne — och år det vål mera underligt, om det finnes kittsliga indirider bland solket, än bland militären? Det var en tid, då militären, såsom stånd betraktad, företrådesvis åtnjöt kärlek och aktning. En sådan kånsla var helt naturlig. ty skulle man icke känna tillgifvenhet, aktning för den, till hvilken man i sarans stund kunde trygga sig såsom sina försvarare, och hvilket kan vål finnas ådlare ån att sörsrarasjelsständigheten, sosterjorden? Det år detta som ejort krigaren kår för hvarje medborgare, som för honom ingifvit förtroende och aktning. Men fortsar väl ånnu detta förhållande? Är det blott till försvar får friheten, för fosterjorden som vapenmakten numera alltid upptråder? Sednare tidskiftens historia svarar derpå nej. Det år — — —