Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1852, sida 1

högeligen förundrad öfver att jag icke mer hörde vaktens steg, det enda tecken till lif i denna sruktansvärda enslighet. Sannolikt hade jag uppvaknat just af denna omständighet. Men min förundran ökades ännu mer, då jag kånde att våggen rörde sig bakom mig. I början trodde jag att min upprörda fantasi bedrog mig, men då jag steg upp såg jag tydligt, att stenarne i våggen verkligen rörde sig. En ovilkorlig kånsla dref mig att fatta tag i dem. Med låtthet tog jag ut en sten, och knappt var detta gjort förrän en jernstör visade sig i hålet. En obekant röst hviskade till mig på italienska: Hm, tysk! tysk!Ehuru ånnu i sömnyra och oförmögen att tånka redigt, men håftigt upprörd och fattad af ett biligt, gonska naturligt frihetsbegår, tog jag jernstören och började lossa de andra stenarna. I samma Ögonblick öppnades likvål dörren till mitt fångelse med stort buller, och bakom den sönderbrutna muren hörde jag skrik, skott och ovåsende. Jag såg mig omringad af vekt. Nu kunde jag icke sörebära något; jernstången var i mina händer ... försöket till flykt var påtagligt! ... Aldeles förslappad låt jag binda mig utan att såga ett ord. Genast fördes jag i en annan ånnu ohyggligare cell, som knappt var ett par steg lång och bred. Man nedkastade