Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1852, sida 1

stämma med dem, som förut uttalats i denna tidning. De lyda som följer: Underståthållaren Ungberg, som antrådt en redan någon tid förut omtalad utrikes resa, har knappt förlorat svenska kusten ur sigte, innan officiella bladet plötsligen meddelar, att Kongl. Maj:t, på gjord underdånig ansökning, beviljat honom -Nådigt afsked. Ögonblickligen förut hade de vidunderligaste rykten börjat sprida sig, men så mystiskt och af en så förfärlig art, att de endast mellan fyra ågon vågade uttalas med förtäckta ord. Ändtligen några dagar sednare fingo dessa rykten offentlighet och form af tidningen -Folkets Röst-, med sådan omständlighet i detaljerna om hvad som uppgifves ha sörelupit mellan öfverstäthållaren och underståthållaren, i nårvaro af polismåstaren, att man antingen från det hållet har att genast motse ett officieit förnekande, eller ock nödgas man våldföra sin kånsla och anse beråttelsen vara af högsta polisstyrelsen godkånd. I hvilketdera fallet som helst har den, som håller trådarna till katastrofen, handlat oförsvarligt hufvudlöst, och antingen grymt blottställt regeringen, om beråttelsen i Folkets Röst år sann, eller skåndligt mördat en högre embetsmans goda namn och rykte, så vida det som beråttas saknar grund. Hade nemligen Ungberg varit saker till olofligt tillgrepp, så borde han, i den allmånna moralens, i regeringens, ja! sjelfva statslörsattningens interesse, lagföras, straffas och dommas från tjensten, Konungens prerogatif att benåda från straffet oförkrånkt, men icke att meddela nådiht assked.Ty derigenom nedsåttes majeståtets värdighet och termen, beräknad att hugna och hedra sörtjensten, som lemnar embetsbanan, är ohjelpligen smutsad, sedan den blifvit anvånd på en vanhedrad person. I en tid, då det monerkiska regeringssåttet år underkastadt stridiga omdömen, måste, icke blott med fraser, utan med fakta, ådagalåggas, att råttvisan, åfven i monarkier, skipas utan anseende till personen, och att lagen der träflar lika såkert och strångt den plymacherade och dekorerade förbrytaren som den, elåndigaste usling. År åter Ungberg oskyldig — och bevisning om brottet år ånnu icke ens ifrågasatt! — vore allt som i afseende på honom blifvit utspridt lömsk intrig, nedrigt förtal, infernalisk förföljelse . . . Ve då ölver den, genom hvilken förargelsen kommilt!s Vi veta att orden återfinnas i bibeln, men hånvisa till hr grefvens och öfverstäthällarens minne att anlöra kapitel och vers. I vederbörandes handlingssätt framlyser antingen mycken vålmening eller gråslig elakhet, men ringa eller ingen urskillning. Det är likväl denna, som oestergisligen erfordras hos dem, hvilka omgifva thronen och innehafva statens embeten, ju högre upp desto mera. Beklagligen ersättes icke brist på sörstånd, på blick, på saroir faire af det största åfverflåd på fromhet och sromleri. Når man icke begrep och ej heller förmådde stålla så till, det hela den ohyggliga oslåren kunde döljas, hade kronans värdighet A — — A Ach kaneckka 3