Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1852, sida 1

S y — 2 lån, S. G. von Troil, som, på bemställan al chefen för Norra skåningarne, öfverste Rappe utfärdat en kungörelse, som förbjuder beväringsynglingarne att till öfningsmötet medföra matsåcksskrin, emedan sådant år somilitåriskt och vanpryder lågret. sÖresundsposten går häröfver följande reflexioner: Vi hafva icke på länge mött någon till den grad obehagligt anslående företeelse af den militäriska absolutismen, som detta citerade aktstycke. Det förefaller oss till en början som ett grymt gyckel, då herr regementschefen talar om ovanan att ha matskrin och kallar detta bruk för öfverflödigt, enär proviantportionerna äro (fullt tillräckliga. Det är för oss omöjligt att begripa huru man kan på fullt allvar vilja förbjuda eho det vara må att bestå sig hvad kost som heldst och hur mycket som heldst när sådant sker af egna tillgångar; denna simpla naturliga rättighet medgifves i temligen vidsträckt mån sjelfva fången, och vi hafva, hvad särskildt militären angår, icke förut hört det någonsin ha tagits så noga ens om i krigstid, der det dock gäller ordning och sträng tukt mer än annars, manskapet, när tillfälle så erbjuder sig, håller till godo med en till och med mindre lofligt erhållen stekt höna eller befälet med en mera lyckligt än kontant öfverkommen vinkällare. Vi kunna till nöd förstå, att — så framt meningen är att i fredstid genom en afmätt och spartansk kost söka göra manskapet till idel Tolftecarlar — man kan ha något slags skenrättighet att genomföra ett sådant system inom de värfvade regementerne, der soldaten liksom sålt sig för att i vissa fall låta menniskan helt och bållet uppgå i knekten, men det skulle högeligen sörundra oss om besagda system skulle ens kunna genomföras vid hela den indelta armen, och hvad vi anse vara rent af icke blott absurbt, men förnärmande för den medborgerliga sjelfständigheten, är att systemet försökes mot den beväriogsskyldiga ungdomen. Värnepligten är något, som nationen frivilligt åtagit sig; hvarje rask yngling finner denna pligt både lätt och ärofull, men han bar derför på intet vis afsigt sig någon enda af sina frioch rättigheter som menniska, för att några veckor vara blott och bart en exercismachin efter ryskt mönster. Det må alltså synas den eller den regementschefen hur omilitäriskt och för lägret vanprydande, som heldst, att en beväringsyngling har i sitt tält en af dessa så onådigt ansedda matskrin, ty vi, förmoda att dessa pjeser icke pläga uppställas mellan gevären eller följa med på manövrerna, — så nödgas vi för vår del (och vi antaga att få skola i detta fall vara af annan tanka!) förklara detta höga tycke för något, som icke i minsta afseende kan göra anspråk på att få förblifva gällande som lagbud. Man bar redan haft tillräcklig erfarenhet af hur mycken ond blod vållats genom tilltaget i sin tid att beröfva de beväringsskyldige rätten till att sjelfva välja vapenart; vi förmoda att denna splitternya kraftyttring af den militära byråkratien icke mindre skall väcka en allmän och rättmätig sensation. Nationen respekterar krigareyrket i dess många vackra sidor, men den hatar småaktigheten, sjesket, despotismen och godtycket i detta som i allt annat. Kunna då icke den nya regementschesen och den nya landshöfdingen finna andra och litet högre föremål för sin organisationsförmåga och sina Åvyer, än några oskyldiga matskrin? Vi måste medgifva att särdeles hr öfverstens debut är en smula skafferimessig och det skulle icke förundra oss om hela den stränga ordern en vacker dag sjelf finge krypa i skrinet igen. Jemte det vi inståmma i förestående, få vi endast såsom tillågg anmårka, att det måtte stått hårdt för hr Troil att få denna kungörelse utfårdad på embetets vägnar, enår han deri nödgats såga -jagoch icke ikonungens besallningskafvande, som år det vanliga. Landskamereraren Quensel har kontrasignerat den, men till hvilken af de begge herrarne refererar sig detta -jag?En landskamrerare i ett lån år icke någon blott och bart verkstållare af landshöfdingens vilja; han, likasåvål som landssekreteraren, utgör jemte landshösdingen landshöfdingeembetet, och han kontrasignerar