Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1852, sida 1

en så lång skilsmessa kunde de icke underlåta att räcka hvarandra handen — det brände som eld — de blefvo begge förskräckta öfver den temperaturgrad deras kärlek antagit. Helmer och grefvinnan T. voro ej vidare obekanta för hvarandra; han hade fått förtroende att måla hennes porträtt; han hade lyckats — han hade mer än lyckats, ty denne nordens unge son hade på södrens sköna dotter gjort ett intryck, som ban icke beräknat. Utan att egentligen kunna kalla det kärlek, var det dock en dess närmaste frände; de elektriserade hvarandra, de funno nöje af hvarandras sällskap, och detta nöje var icke uppblandadt af något af den pinsamma känsla, som karakteriserar kärleken. Ett helt olika förbållande än det mellan Victor och Anna, samt Helmer och grefvinnan. var dat ocm uppenbarade sig emellan Axel och Sally. De förstodo redan hvarandra, deras sak var afgjord, de vissto på hvem de trodde — lugnet i deras själar kunde endast störas af ovissheten buruvida deras förhoppningar skulle bli realiserade eller icke. Men de egde dock anledning att anse ett sådant hopp grundadt, just derigenom att Sallys föräldrar, som närmast bestämde öfver hennes öde, i anseende till förändrade förhållanden inom buset äfven kunde förutsättas förändra planen för dottrens framtid. Det hade också redan visat sig, någon gång då Victor eller doktor Bergfors slog fram om de begge unga personernas förening, att modren eller fadren icke med sådan bäftighet, som förut, studsade tillbaka för den ifrågaställde mågens namn, ja till och med började de anse ett sådant parti fördelaktigt. (Fortsättning.) AAA —