Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1852, sida 1

en flöjt från båten under det gröna hvalfvet, och detta i i form af duett. . — Besynnerligt! sade han efter ett ögonblick, och lade flöjten ned på knäet, detta stycke har jag blåst flere gånger tillsammans med Axel Wilhelmson, och Jjudet i detta instrument påminner äfven på ett öfverraskande sätt om ljudet i hans flöjt. — Skulle det möjligtvis vara han? sade Victor och lyssnade till flöjtens toner; men dessa trenne damer, som han har med sig! nej, det är icke sannolikt. Aldraminst bar jag någon anledning att tro, att han kan vara i sällskap med någon utländska. Men just som de begge vinnernas båt sköt förbi buskaget bakom hvilket sällskapet i den större båten var doldt, böjdes grenarne på en gång undan, och Victor och Helmer sägo vännen Axel Wilhelmson stå upprätt i aktern af båten, vinkande dem till Big. Nu var intet vidare skäl till tvekan, Victor lade an rodret hastigt, och Helmer drof den lina båten med Snabba årtag intill den andba. Man gissar lätt, hvilka de trenne damer voro, som sutto uti denna — Axels fästmö Sally, hennes kusin Anna och den ungerska grefvinnan Maria T. Sällskapet var således sammansatt af elementer, hvilka annars bruka vara främmande för hvarandra, men af den derinom rådande tonen kunde man icke märka, att den här vore en ungersk grefvinna och en Stockholms hökare, som råkat inom samma gällskapskrets. Det var nu mer än tre veckor, som Victor och Anna icke sett hvarandra. Man kan således lätt sluta till den sorgligt angenäma öfverraskning, de erforo af hvarandras anblick. De vågade knappast se på hvarandra och dock sökte deras ögon den ena den andra. Efter