Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1852, sida 1

——Uss33333 inkomster, så år det dock såkert, att hans gods i Lancasshire hade sitt hufrvudvårde i de fabriker som finnas der. Också förde han i parlamentet sina anfall icke på skyddstullens gebit, utan valde den yttre politiken till sina interpellationer. Denna taktik följde han första gången år 1847 i an! ledning af den portugisiska interventionen, men drog sig sedan tillbaka oeh öfverlemnade till lord Brougham dessa skårmytslingar, hvilkas resultat man vål kunde förutse ej skulle blifva lyckligt. Då han åter uppträdde år 1850, förde protektionistpartiet, jämnte en del moderata tories, alla sina trupper i slaget; verkan häraf var dock endast den, att uhigministerens stållning håftigt skakades. En verklig ministerkris inträslade först följande året genom whigs svaghet, och nu låt drottningen kalla lord Stanley till sig, men denne förklarade sig icke vara i stånd (not prepared) att bilda ett ministerium (d. 22:ra Febr. 1851). Ett annat dylikt steg blef likaledes fruktlöst, ehuru den protektionistiska ledaren, för att icke söka de våsendtligaste beståndsdelarna af en minister i protektionisternas obskura leder, låt frågan om skyddstullen falla. Förgåfves sökte han att bilda ett konservativt parli genom en försoning med åtminstone några af Peels anhångare: de statsmån, till hvilka han vände sig, ville icke gå in på en sådan koalition. Redan då var han icke blott befullmäktigad, utan tillochmed genom ögonblickets kraf tvingad att bilda en minister, och han behöfde nu endast vänta tills whigernes uppflammande ljus hunnit aldeles slockua, och tilldess ett nytt nederlag för hans motståndare skulle kasta den mogna frukten i hans sköte. Förkunnandet af en ny reformbill, som förkastades af de radikala såsom illusorisk och af tories såsom gynnande det demokratiska elementet, medförde whigregeringens fall. Den 21 Februari 1852 förklarade John Russel att han aftrådde, och lord Stanley, nu grefve Derby, kallades till drottningen och bildade sin minister. Såsom praktisk statsman har grefve Derby icke funnit det erkännande, som vore önskligt för honom i hans nuvarande stållning. Man vill icke meggisra honom en lugnt pröfvande omdömesförmäga i lagstiftningsoch förvaltnings-angelägenheter, och man förebrår honom att han stundom till parlamentet ingifvit sörhastade förslag, genom hvilkas plötsliga återtagande han nedsatt den ministeriella värdigheten. I den parlamentariska striden medför han ett stort sjelflsörtroende och ett stolt medvetande om sin talang, samt fårnekar aldrig sin kallblodighet och sjelfbeherrskning. Kan han icke gifva bevisande motskål, så söker han att med bitter skårpa bringa sin motståndare i förlågenhet, och handlar då som en fåltherre, hvilken genom list lockar en hetsig fiende ur dess fasta position. Utan sinnesrörelse talar han till förståndet, men med hans sjåls ljus, som icke saknar en bländande verkan, förenar sig icke det filosofiska djupet, det storartade i uppfattningen, hvarförutan ingen år en fullkomlig talare. Han år den mest framstående i ministeren, de sle