Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1852, sida 1

de, så skulle hvarje eftergift till medelklassen endast öka dess begår och derigenom jemväl faran för adeln. Under sina tåta fårhandlingar med Peel kunde han åberopa fak ta och medelst dessa bevisa att medelklassens aristokratie i afseende på sina interessen utgjorde raka motsatsen till jordaristokratien, och att de icke ville dela makten, utan åga den för sig allena. Då Englands och i synnerhet Irlands nådstållda belågenhet icke mera medgal utsårdandet af lindrande sörordningar, så talte och röstade han i kabinettet för ett temporärt upphåfvande af spanmålslagarna, då hans mening stannade bland minoriteten. Detta skedde år 1845; följande året intråffade den stora striden om spanmålslagarne, i hvilken Lord Stanley, hvilken sedan 1844, såsom redan förut blifvit nämndt, var medlem af Öfverhuset, i förening med rotektionistpartiet anstrångde alla sina krafter för att beskydda en tull, den han betraktade som en förmur för adelns privilegier och derför vårderade mycket högt. I hans tal mot spanmålslagarne (Öfverhusets session den 25 Maj 1846) år grundtanken den: att England, så sramt Peel genomdrifver sin mening, öfvergilver sin flera århundraden gamla politik för att stålla sig på en ny grund, som år den bedrägligaste i verlden. Frän dagens statsmån appellerade han till de stora namnen Chatam, William Pitt, Huskisson, Liverpool, Canning och Grey, och bifogade den frågan, om således alla den förflutna tidens statsmån till den grad saknat all politisk kunskap och erfaren het, att icke en ljusglimt intrångt i det allmånna mörkret, tills det åndtligen i November 1845 på ett förunderligt sått blef ljus. Förut hade man, når en vigtig lag förekom, frågat landet; nu deremot fikade man efter ett partis gunst, hvaraf det mest olycksdigra fel som en statsman kunde begå uppstod, nåmnligen felet att förvexla agitationens brusande vattenfall med den allmånna opinionens djupa och lugna flod. Den föregisna nöden i Irland ansåg han för ett jernspöke, uppsunnet af partianden för att göra sabriksinteresset sorherrskande. Men fabriksvåsendets uppblomstrande var icke utan fara; visserligen skulle man icke hejda dess tillvext, men dock omsorgsfullt bevaka den; produktionskraften visade alltid en benågenhet att öfverbjuda absorberingskraften, och manufakturvåsendets öfverdrilna befordran ledde ändtligen derhån, att såpbubblan sprang sönder och anstållde tusenfaldig förödelse. Man ville tillintetsöra akerbruket och med detsamma jordägarne, förpaktarne och daglönarne. Tillintetgjorde man skyddsprinciperna, så tillintetgjorde man jämväl hela den fasta grundval, hvarpå kolonialmakten hvilar.-Lär man först våra kolonier hvad handelsoberoende år.sade han, så skola de af sig sjelfva låra det politiska oberoendet. Hvad i synnerhet Canada beträslar, så stån J nu i begrepp att bryta de löften som denna provins erhållit, ja, ån mera, J stån i begrepp att förstöra kom munikationen genom St. Lorenzosloden och att göra Newyork till vår omsättnings-kommunikation med Öfra Canada; men Förenta