Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1852, sida 1

— Utan tvifvel, och då skall han nog dra försorg om sina fattiga föräldrar på deras ålderdom. — Du medger således, att vi äro mycket fattiga? — Eftersom du säger det, så ... — Jag har redan länge trott, att det inte skulle räc: ka till; men att det skulle gå så snart — så fort — gnällde brukspatronen och luggade sig i hårtestarna. — än, lite ha vi väl qvar, tröstade patronessan, detta huset till att börja med. — Som är intecknadt, ja, hvar sten. — Du förskräcker mig! aldrig har jag hört talas om förr, att det skulle vara intecknadt. — Men förr eller sednare måste sanningen fram. — Nå, än vårt bruk, då? — Också intocknadt, pantförskrifvet — para skuld derpå. Fru Pundmark, som förut funnit ett visst interesse i sin mans förtviflan, emedan den var ett medel att skaffa pennigar åt Jacques, drog nu öronen ät sig, ty att egendomarne voro intecknade, var dock ingen omöjligbet, och hon borde så mycket heldre tro på sin man i detta fall, som ban i fråga om affärer ej brukade prata i vädret. — Jaså, det är då verkligen sannt, sade hon med en suck, att vi äro ruinerade? Men penningarne, men dokumenterne der i kassakistan ? — Hvad kontanterna beträffar, är jag bortskyldig tiodubbelt, och dokumenterne äro falska allihop. — Falska! hvad tänker du på? (Fortsättning.) A W——L—T — 2