Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 2

men detta tyckte chefen vara väl mycket. Alla de ofsicerare och kofferdi-farare, med hvilka man talat och rådgjort rörande denna segling, hade sagt: You will never get throush (ni komma aldrig igenom). — Chefen hade emellertid efter moget begrundande, tagit sitt beslut i förtröstan till Gud och allas goda bemödanden ombord. Sverige har ännu icke uppgifvit alla anspråk på att vara en sj ö-makt och kunna gifva prof på sjömanna-duglighet hos befäl, besättning och fartyg. Det skulle landa nationen till heder, om då en svensk fregatt för första gången visade sig i dessa farvatten, denna fregatt blef den andra, som någonsin vågat försöka denna passage, och dymedelst äfven här häfdade rättmätigheten af dessa anspråk. Den lyckliga, segerbekrönta utgången har rättfärdigat öfvervinnandet af alla betänkligheter. Efter att tvenne dygn hafva gjort slag utanför Cap — — Virgin, vid östra inloppet af sundet, stillnade det ut ; mot aftonen den 27, och vinden kom på ostlig laber. Vi höllo genast in mot Sundet; men just som vi vofö hära det trånga loppet emellan Sarmiento-banken och Cap Virgin, hvilken väg chefen tog såsom den genaste, dog brisen nästan ut, och tiden höll på att snart kantra emot. Södra Atlantens vågor brände mot klipporna. Glad att nu ega våra bramstänger uppe, lät chefen i ögonblicket upptaga läsegels-spirorna, och sätta till seglen, samt utkastade pätarne till bogsering. Sålunda, med läsegel pa båda sidor, inseglade fregatten under det herrligaste månsken i det verldsbekanta sundet, omgifven af tusentals sjöfogel som betäckte vattenytan, så att vi kunde sägas segla midt igenom stora flockar. Straxt inom Cap Virgin mäste vi klockan 10 på aftonen ankra, emedan vinden dragit sig på ostlig och tiden fallit emot. Följande dagen den 28, klockan 3 på morgonen voro vi åter under segel och kryssade hela dagen mot hård vestlig vind, samt ankrade mot aftonen några mil från det 8. k. First Narrow, sedan tiden hindrade all fortkomst. — The sirst och the second narrow äro tvenne mycket trånga passager, hvilka icke kunna passeras utan med tillhjelp af tiden, som här löper mycket stark. — Den 29 vid middagstiden, vid tidkantringen gingo vi åter till segels och lade fregatten alldeles i mynningen af det fruktade first narrow, eller så nära som möjligt var för den dåliga botten och det stora djupet, under hopp att med följande dagens middagstid kunna taga henne igenom. Vi voro nu i månens Ista qvarter, och tidvattnet lopp derför minst häftigt, neml. endast 7 mil (280) i timman, då det vid ny och fullmåne löper 9 a 10 mil med 40 fots höjning och sänkning perpendikulärtJKlockan 3 till 12 på natten kom vinden på ostlig. Tiden höll på att kantra oss till favör; månen var redan nedgången, det var mulet och småregnade. — Hvad var nu att göra? — Skulle man låta en sådan lägenhet gå sig ur händerna att komma igenom den kinkiga passagen, eller utsätta sig för att i en mörk natt försöka det trånga loppet? — Chefen tog sitt beslut. Alla ombord voro litvade af den bästa vilja, och verkställde med ifver, raskhet och munterhet allt, hvad på hvar och en ankom. Besättningen arbetade oförtrutet, den såg med tillit befälet gladt och nöjdt i detta kinkiga ögonblick, och det var nog. — Det hade således blifvit allmänt utpurradt, segel sattes, ankaret lättades, men fregatten föll, i anseende till tiden, ifrån loppet, och vi måste i trängseln göra en fördevinds-vändning. Inkomna i sundet, syntes landena skymta i mörkret. Det gick nu raskt med en frisk bris. KL. half 3 på morgonen var first narrow passeradt och, sedan vinden dragit sig nordvest, äfven second narrow kl. 8 efter några slag, således beggdessa, såsom de farligaste ansedda ställen i sundet. Att under en mörk natt göra en sådan segling är djerft, men bevisar sjömanskap, och ära var dervid att vinna för den svenska fregatten och det svenska namnet. Alla chefer hade ej gjort det, men hade det ej skett just då, så hade vi kanske ej på många dagar kommit igenom. Klockan 2 eftermiddagen den 30 fingo vi sigte af en engelsk ångbåt, som låg till ankars i en vik och hade ånga uppe. När vi hade passerat den, gick den till segels och försökte hinna oss, men då det ej lyckades, emedan vi gjorde öfver 12 knop, måste han genom signaler och skott gifva sin önskan tillkänna att få tala med oss. Vi brassade genast back och inväntade honom, Chefen kom ombord och berättade, att på det ställe, dit vi ämnade oss, Port Famine, hade garnisonen gjort myteri och mördat guvernören samt de flesta innevånarne, uppbränt Sattlementet och sedermera lyckats taga tvenne fartyg, en engelsk skonert och ett amerikanskt barkskepp. Vid underrättelsen härom hade Chilenska regeringen, under hvilken Sattlementet lyder, anmodat engelske amiralen i Valparaiso om hjelp, och hade han skickat ångbåten Virago till sundet, för att taga reda på sjöröfrarne. Angbåten hade redan lyckats att återtaga skonerten samt var nu på jagt efter barkskeppet. Chefen lemnade oss depecher och bref till Valparaiso, i händelse vi skulle komma dit förr än han. Han hade haft ett eget äfventyr, när han kom från England och gick igenom sundet. Då han ankom till Port Famine, kom en chilensk officer ombord och bad honom å guvernörens vägnar vara välkommen samt inviterade honom och hans officerare på en liten tillställning samma afton. Han gick i land och tillbragte nägra rätt trefliga timmar; men sedermera erfor han, att hans lif den gången blott hängt på ett hårstrå Den officer, som kom ombord till honom, var nemnligen en af insurgenterne, och en komplott var i land upp