Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 2

qvinnorna, som äro välgörande — hur mången gång möta vi icke ett fruntimmer, som tydligen tillhör de förnåmare klasserne, med betjent i livre efter sig, och denne med en tung korg på armen? Hvart begifver hon sig? hvad år målet för hennes vandring? utan tvifvel någon elåndets boning, dit hon helt obewårkt ställer sina steg, för att ashjelha nåden, för att aftorka tårarne? Böre vi, med dessa dagliga exempel för ögonen, misströsta om de fattigas råddning från nåd i tiden, och de rikas i evigheten? Bör man icke lika mycket glådja sig dfver den fattige, som får, som den rike, som ger? — de bli ju på detta sått begge frålsta ! Anna aftorkade sina tårar, och gick in för att bitråda sina yngre syskon vid deras klådsel, hvilken i anseende till aftonens hågtidlighet borde vara mer ån vanligt vårdad. Igenom den tunna trossbottnen hördes deruppifrån knarrande steg af flere personer, och röster, som lått kåndes igen för att vara Victors, Helmers och Axels — man skrattade, man pratade — det var tydligt att man höll på att författa utanskrifterne på julklapparne, och att dessa inlades, derom sqvallrade dessutom ett starkt os af lack, som trångde sig ånda ut i förstugan. Anna kunde icke förstå, hvarför hon af