Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 2

åt Lotta, och annat smått och godt. Men se det som Victor var ute och köpte i går, det skall vål göra susen. — Nå än Brokan i fåjset, hon har vål fått sin nek otrusken hafre? och hönsa, di har vål fått vål med korn? och tåttingarna har du vål satt ut en kårfve korn åt? — Det var en sak. Di skall vål veta att det år jul, di också. Men nu tror jag visst, att de komma hem, Anna och Victor. Det slog in. Anna kom in, helt trott och varm, och satte sig strax innanför dörren, utan att taga af kappan. Hennes vackra ögon voro fyllda af tårar. — Hvad, min goda flicka, sade modren, jag tror du gråter! — Inte det, men jag har sett så mycket elånde — och hvad förslår min svaga förmäga att hjelpa? — Sörj icke för detta mitt barn, sade modern; hvad icke en kan, det kan många, Den gamla svenska hjelpsamheten förnekar sig icke. Och vi, som ofta åro benågna att klan— dra de rika, för deras flård och slöseri på onyttiga saker, mången gång för deras hårdhet emot de fattiga, se vi icke hår på våra aflågsna gator nåstan dagligen vederlåggning härpå? Hur ofta möta vi icke något välklädt fruntimmer — ty det år dock förnämligast