Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 1

i är, hvilka en insändare, med mera nit än klokhet, publicerat i Posttidningen för den 22 nåstlidne April. Man får deruti se en ny upplaga af det vålbekanta Wingårdhianska ordsvamlet om menniskornas jågtan och oro, om den goda konsten att lyde, som man nu lårer ha glömt (förmodligen sedan kungarne lärde sig att söndra sin sak ifrån folkens), om det kåbbel och kif, som nu genomgår verlden o. s. v. och sedan den vårda talaren, från en ashandling om ungdomens vördnad emot de åldre (hvilken, bland annat, har det felet att synbarligen vara tillkommen icke för sin egen skuld, utan för att bilda en anståndig omklådnad åt de osmakliga låror om slasyisk undergisvenhet under makten, som utgöra sjelfva kärnan af talet) öfvergått till en skildring af den monarkiska styrelseformens förtråfflighet, n.b. för monarkerne — ty br Hagberg glömmer att omtala i hvad afseende den år till nytta för folken —, kommer den politiserande professorn till en pathetisk skildring af den europeiska civilisationens undergång genom en öfversvämning af -steppens skåggiga söner — kosackerne! Det skulle vara förlorad möda att granska den goda professorns små utflygter på fri hand om -de ungas uppstudsighet mot de åldre, och huru de förra -smickras och de gamle förlöjligas m. m. af detta slag; men då hr Hagberg med en ganska kuriös slutledning påstår att den bittra fejden emellan gamla och unga år skönt sörsonad i det monarkiska samhållet derigenom att statens ösverhufvud har en vlifstid att vådja till, så taga vi oss friheten fråga, hvad det då år, som hr H. beklagar sig öfver, ty vi svenskar hafva visserligen den förmånen att lefva i en af de der lyckliga monarkierne! — och når han såger att fursten, som har en lifstid att vådja till, gerna kan låta tadel och berömmelse hafva sin gång, fast förlitande sig på en god och kraftig viljas till slut segrande och alltid erkånda makt, så kunna vi icke underlåta att erinra att, om åfven -öfverhufvudet skulle kunna finna sig vål vid att göra sig döf för folkets knot (hvilket väl i längden torde vara temligen problematiskt), så torde vål detta icke alltid blifva håndelsen med staten; och hr H. får vål medgifva att, om också konungens vålbefinnande år af större vigt, år likvål nationens åfven af någon. — Det bör utan tvifvel vara en tröst för den, som verkligen varit lifvad af en god vilja, att densamma hos en efterverld, om icke förr, skall finna sitt erkånnande; men nu år håndelsen den att en god vilja hos en monark aldrig förfelar att båra frukt redan hos hans samtid så i handling som i erkånsla — de stackars undersåtarne åro verkligen icke bortskåmda i thy fall, och åro långt ifrån otacksamme om de blott se skymten af god vilja —; och om, till exempel, den kongl. viljan icke skulle vara så synnerligen -godeller krastig, hvart toge det då vågen med monarkiens beprisade förträfflighet? Men vi lemna de monarkiska slosklerne, för att i stållet vånda oss till den vårda talarens fosterländska fantasier om Rysslands TTTT—