Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 1

— ——— Men på en gång hördes ett genomtrångande skri. Det var från lilla Etienne, som begagnat den allmänna stillheten för att gå fram och leka med Adonis, hvilket dock grefvinnans favorit ej båttre uppfattade, ån att han nafsade till lilla Etienne i handen, och rått allvarsamt åndå, så att blod kom ut. Nytt tumult. Yrvakna som alla voro, visste ingen i början hvad frågan var om, men når man fick se lilla Etiennes blodiga hand, och hörde hans mor, likt en rasande lejonninna, skrika på barberare och lapis infernalis — då framstod allt i sin förfårliga sanning — det var klart som dagen att Adonis var angripen af die stille vuthea, af rabies canina, och allt hvad som fötter hade skyndade att gripa efter hattar och kappor, så att inom några minuter stod brukspatronens våning lika tom på fremmande, som för fyra timmar sedan, når han och mågen gingo och gjorde upp sina lysande framtidsplaner. Med brukspatronens filosofi var det nu totalt slut; han såg serödelsens styggelse i sina rum, han såg sig öfvergifven af sina lysande gåster, för hvilka han gjort så mycket, och site sull var han till på köpet, tillika arg — vulkanen behöfde bryta ut — och den bröt ut. — Efter det åndå skall gå åt helfvete, skrek