Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 1

han, och sattade en eldgaslel, så vill jag åtminstone vara med och roa mig, och dermed körde han primo ut hustru och barn och måg och informator och tjenstfsolk, och så började han med ett raseri, som visserligen icke kunde kallas dienestille Wuth, ty det var alldeles rosenrasande, att slå sönder allt hvad som fanns i rummen, trymåer, ljuskronor, vaser, bordstudsare, stolar och bord — med ett ord, allt, som icke kunde motstå det af hans senfulla arm förda vapnet. Slutligen slångde han eldgaffeln ut igenom fönstret, och stållde zio med armarna i kors att se på sina hånders verk. Hvad som hårunder föregick i hans så kallade själ, år svårt att uttrycka, men omsider utbrast han med hemsk ton: — Se så, nu år jag då ordentligt fattig. XX. Julaftonen hos urmakarns, Hos urmakar Pundmarks var allt skuradt och fejadt för julaftonen, i de blanka malmstakarne voro satta ljus, omvirade med krusadt papper, och bland dessa syntes fem grenljus, ett får hvardera barnet. Gubben Anders sjels höll just på att i en yfvig julgran med