Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 1

seger ölver de civiliserade folken. Man torde måhånda undra, hvad en sådan spådom har att göra med det kongl. barnets födelse, och om det skall vara en artighet emot det kongl. huset att såtta en dylik tilldragelse i sammanhang med såderneslandets undergång. Man skulle till och med kunna påstå, att det vore en akademisk lårare mera vårdigt att hos den bildade ungdom, som lyssnar till hans ord, våcka höga, manliga beslut och lifva kårleken till fåderneslandet, ån att nedslå dess mod och röfva dess hopp om en ljusare framtid för Sverige; men hr Hagberg kånner rått vål att konungarnes sak, det år Rysslands, och det låg honom om hjertat icke huru ungdomen eller nationen skulle upptaga hans ord, utan huru de skulle falla sig vål för hofvet. Det år emedlertid icke första gången vi höra denna spådom om de civiliserade folkens undergång, och barbariets seger genom Ryssland. Likasom pigorna skråmma barnen med busen, så år Ryssland, i de konservatives hand, ett skrämspöke för folken. Det torde då en gång vara mödan vårdt att se till, om denna fara verkligen år så stor, och om det ens gifves någon anledning att befara ett ryskt öfverherravålde i Europa. Det vestra Europas förderfvade kultur skall gå under, såger hr H. och hans uttolkare i P. I.och kosackerne skola segra. — Det år godt och vål; men såg oss en gång: år det de, som skola gifva Europa den rena, sedliga pånyttfödelse, som utan tvifvel år hvarje dylik kalamitets åndamål? Det år visst rått intressant att höra sörtåljas, huru -skäggiga krigshopar-skola nu, såsom fordom skett, slå sig ned i Lukulliska gemaken, och huru allt hvad vetande och konst i sekler alstrat och sammanfogat innan kort skall varda bortsopadt af nutidens vandaler; men innan vi gå ned i den europeiska kulturens stora graf, må det vara oss tillåtet att fråga: åro ryssarne det folk, som skall vara af Försynen bestämdt att gifva verlden en ny, ädlare civilisation? Denna fråga år lika enkel som naturlig; den bör således för ryssarnes vånner vara hvarken ovåntad eller svår att besvara; och den som icke låst hr Hagbergs tal eller dess utlåggare i Posttidningen, skall utan tvifvel taga för gilvet att detta varit det första, som man haft sig angeläget att göra klart för oss. Men det år långt derifrån. Väl har hr Hagberg, med en naivet, som fullkomligt öfverensstämmer med hans tal i öfrigt, citerat en vers af Runeberg om kosacken Kulneff, huruledes han kysser ett barn (i stållet för att mörda det, såsom man våntat), och från detta ypperliga bevis, hvars ironiska betydelse hr H. icke begripit, tager han sig anledning att utropa: Se der grunden till natursonens öfvermakt. barbaren, har rått, och han fär öfverhandzmen detta är allt hvad vi så veta om den saken. Man år synbarligen något generad för sina vånners moralitet, och man tror icke sjelf på den håga beståmmelse man åt dem profeterar.