Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1852, sida 1

små trädar såsta bitar af vaxljus, och gumman Ingrid, som bredt en väl manglad drällsduk öfver det vid väggen uppslagna julbordet, gick att srån skåpet sramtaga leksakerna, hvilka redan tjenstgjort i slere jular, från och med julastonen till och med tjugondedagen, då de åter måste in i det hemlighetsfulla skåpet, till stor afsaknad för familjens yngre medlemmar, som likvål icke vågade såtta sig deremot, ty nog visste mor hvad hon gjorde, mente de. Icke heller knotade de, når de om julaftonen så der klockan 5 blefvo inkörde-i barnkammaren, ty just det var tecknet hvad de hade att vånta sig, och så lik den ena julen var den andra i det Pundmarkska huset, så var det dock alltid nytt får hvarje gång, dessa julkusar, och åfven ceremonielet för aftonen, hvilkets vårde båst bevisades deraf, att det skulle förlorat sig, om det ringaste deri blifvit förändradt. — Få se hur dags vår snålla Anna kommer hem, sade gubben Anders och skrufvade till på den råda bomullsmåssan, denna gång dröjer hon ute bra långe — hon måtte vara vid mer ån vanligt god kassa. — Gud signe det snålla barnet, svarade gumman, och placerade en våderqvarn hår, en trumslagare der, tennsoldater, små hus och kyrkor, såggubbar och hobergsgubbar i en bro