Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1852, sida 1

Den I Maj i Lund. Den sista April spådde sin eftertrådare ett föga lysande regemente, och spådomen slog in. Ingen solstråle lyckades bana sig våg genom de tunga molnflockar, som en kall vind jagade öfver Lunds himmel; regn och snö föllo vexlande hela förmiddagen, men aldrig var en omvexling mindre nöjsam än denna. Man vill så gerna tånka på den 1 Maj såsom ett mönster för värdagar, med en blå himmel, en vånlig sol, doftande blommor, milda vestanflåktar, sorlande båckar, musicerande nåktergalar och allt det andra, som poeterna såvål veta skildra i sina sånger; då man gått och våntat en sådan, år det desto mindre kårkommet att få en med snå och slask, med en blygrå himmel, isande vinterblåst och smutsiga gator. Men våren år åndå kommen, och fast han, till att börja med, ej år riktigt nvarm i kläderna-, får man vål åndå helsa honom välkommen. Det gjorde man ock i Lund så godt sig göra låt, och om väderleken lade hinder i vågen för en mera allmån karnaval, fanns hår dock fröjd både i hjertan och pokaler. Före den allmänna astontillstållningen å akademiska föreningen samlades Götheborgs nation på en middag, som, för att begagna ett häfdvunnet uttryck, var särdeles animerad. Utom sin inspektor, historiarum professorn hr E. S. Bring, hade nationen åran att inom sin krets se diverse notabiliteter, bland hvilka hr grefve Rosen, de svenska jernvågarnes Heros med sin grefvinna, samt, för att gömma det båsta till sist, ingen mer och ingen mindre ån H. excellens f. d. guvernören öfver Ungern och Siebenburgen Ludvig Kossuth, Huru han så hastigt och utan förutflygande rykten hunnit öfver oceanen hit till vår anspråkslösa stad, år visserligen en gåta, men icke destomindre ett faktum; från de svårmiska ögonen, de ådla melankoliska dragen, det svarta skågget ånda till den ungerska nationaldrågten var det Kossuth man hade framför sig, han sjelf och ingen annan. Utom dessa båda stjernor af första rangen, befann sig på stållet en visserligen mindre lysande, men ganska honnett societet. Der ser man t. ex. en gammal ståtlig major, som skar sina lagrar under -den stora reträtten-,