Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1852, sida 1

— —0 G0: AA — — Men se denna gång komma vi att slå oss på besparing, det skall jag bli man för. — Denna gång! hvad tånker du på? denna gång, då vi hafva vår dotter och måg hår, och det mer ån någonsin år nödvändigt att visa sig. — För att man skall pli gående tiggare kanhånda och visa sig på gatorna i trasor! — Du ser då allt ifrån den melankoliska sidan, min gubbe. Du vet likvål, att jag i det hela år lika hushållsam som du, och vet att stå på husets båsta; men når det skall vara, så vill jag också det skall vara. — Hvilket, om jag får be? det år vål fräga om julklappar, kan jag tro? — Naturligtvis. Vär måg kammarherren år verkligen en alltför artig och uppmårksam man och nekar sin hustru ingenting. kulle det vara en pik åt mig det der? — Det vore illa, om du toge det åt dig; men det år inte meningen. Jag menar bara, alt vår måg kammarherren visserligen har god vilja att förse sin hustru med allt, hvad hon behöfver, för att på ett hennes stånd värdigt sått visa sig i verlden; men förmågan sträcker sig icke så långt. — Då får man rätta munnen efter matsåcken. Så har jag gjort.