Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1852, sida 3

korridorer och salar samt stod nu i hertigens sängkammare. — Är han död? ropade hertigen ännu halfsofvande, är han? — Ja, visst är han det — svarade förpaktaren. — När och huru dog han? — I förrgår, ers Herrlighet, precis klockan half ett, gedan han intagit en mixtur af doktor Schnuff. Den knäckte honom. Jag hoppas i underdånigste vördnad, att min måg nu får platsen?! Hertigen, som emellertid blifvit fullkomligt vaken förundrade sig högeligen öfver den besynnerliga kurirn, som på två dagar ridit från Manzanares till Themsen och derför — han hade ju hört det med egna öron -gjorde anspråk På spanska thronen för sin måg. — Är karlen nykter eller smord? Hvem är ni? Hvar äro edra depescher? ropade hertigen, häftigt öppnande sängomhänget. Men, du gode Gud! I stället för den spanska Hidalgon såg han vår goda förpaktare från Cornwall, förläget tummande sin hatt med ena handen och med den andra skjutande luggen ur pannan, allt under det han framstammade de förboppningsfulla orden, att Mylord väl skulle hålla sitt löfte angående mågen, angående den gamle hr Jones och valet i — — Nu blef först det komiska i situationen klart för hertioc I början lär han hafva betett sig ganska ungentlemanlike; det var ju också bra oförskämdt af den gamla tullförvaltaren i Cornwall att dö just på en dag, då Hans brittiska Maj:ts kabinett väntade underrättelse OM spanska konungens död. Men omständigheternas sammanträffande var å andra sidan bra komiskt. Mylord log och nu hade förpaktarers måg, fått ett brödstycke. Ty i den gamla goda tiden — säger vår författare — gjorde de stora herrarne alltid godt åt fattigt folk, när man såg ett leende på dess läppar. En sed, som i den nya onda tiden kommit temligen mycket ur modet. Nog af, denna gång åtminstone höll hertigen af Newcastle sitt löfte. een Ur F0dy0OO