vidare hafva gjort sig redo sör saken, anser den politiska jemliketens utveckling nådvåndigt gå hand i hand med den ekonomiska jemlikhetens, torde oprösvadt förkasta detsamma. Dess sanning är likväl icke mindre klar, derför att den ej kan sörlika sig med svärmiska framtidsfantasier. Genom den fullståndiga oreglerade arbetsfriheten skall ett slags naturtillstånd intråda inom arbetets verld: kapitalet och arbetet skola stå våpnade mot hvarandra, för att ej allenast försvara hvar sitt område, utan åfven söka inkråkta på sin motståndares. Den starke skall behålla segern, och den starke år kapitalet. För den dödliges kortsynta blick finnas, med afscende på detta förhållande, blott tvenne möjligheter. Antingen skall detta naturtillstånd fortsara, utan att ett styrande och ordnande element ställer sig emellan de starkare och svagare. Staten — naturtillståndets motsats — med sina för ösriga fall ordnade förhållanden skall likgiltigt åse denna kamp, som rasar i dess inelfvor och skall plikta får denna inkonseqvens. I penningaristokratiens intresse ligger, lika mycket som i hvarje annan aristokratis, massans okunnighet. Men verldsandens bildningsprocess kan ej asbigtas. Kampen mellan kapital och arbete skall urarta till en fysisk kamp mellan förtryckaren och den förtryckte, mellan de egande och de egendomslöse. I denna strid år öfvermakten på de senares sida. Deras seger skall omkullstörta alla bestående former, en edan man cj af desse fann hvad skål man hade att vånta: skydd för den svage — och verlden skall under århundraden blifva ett ofantligt experimentalfålt, en blodig tummelplats för partier och systemer, en strid, i hvilken generation på generation skall bortsopas, till dess något positivt af denna strid blifvit framalstradt. Detta år den ena möjligheten. Den andra år följande: Staten reglerar efter omståndigheterna förhållandet mellan kapital och arbete. Denna reglering får ej ingripa i arbetsfriheten, un der form af t. ex. privilegier och skråtvång eller under hvilken annan form som helst, lika litet som den behöfver smaka af socialism eller kommunism. Vi åro lika långt ifrån att i socialismen eller kommunismen se blodiga spöken, som paradisiska englar; vi kunna ej förkasta dem till deras princip, som år kristendomens egen, ej heller frånsåga dem en framtid, ty ingen vet hvad en aflågsen dylik kan båra i silt sköte, men vi förkasta dessa lårors tillåmpande, der de ej kunna tillåmpas, likasom vi, ehuru demokrate. afsjål och hjerta, åro långt ifrån att vilja se staten med ens intvingad i en demokratisk utopies former. Må man ej invände, att en dylik reglering ej kan stå bredvid arbetsfriheten. Det vore detsamma som att påstå, det den medborgerliga friheten ej kan existera bredvid lagen, ehuru hvarje verkligen kraftigt gållande, förnuftig lag år just elt uttryck af sjelfva friheten, af den allmånna viljan i motsats mot den enskilta egoistiska. Genom en sådan reglering skulle den allmånna och enskilta friden uppråtthållas, ett allmänt elände förekommas och staternas lugna utvecklingsprocess blifva ostörd, sastän denna reslering i tidernas långd ej kan blilva annat än ett palliativ. Den skall dock göra grunden ren till en ny byggnad, uppförd på en sastare princip. Hvad specielt arbetarens stållning betråffar, så skall, om bildning och utveckling ej störas på ofvan antydda sått, denna i vissa fall förbåttras, oaktadt den allt ojemnare egendomsfördelningen. De vetenskapliga och industriella uppfinningar och upptåckter, hvilka nu så