synnerllgen min uppmärksamhet, emadan det händt mig många gånger. En gång under mina promenader steg jag dock till sidan får att nogare betrakta någonting, jag minns nu ej hvad. Då kom gubben vånligt till mig, lyfte litet på hatten, hvilken höslighet jag naturligtvis besvarade, och följande samtal uppstod emellan oss: — Ni beter herr Goethe, ell r bur? — Jo, aldele-s riktigt — Från Weimar? — Också riktigt. — Ni har skrifvit böcker, icke sannt? — Jo visst! — Och verser? — Också det i — Det skall vara vackert, det som ni skrifvit. — Hm! — Har ni skrifvit mycket? — Hm! det baror på bur man tar det. — Är det svårt att skrifva vers? Ah, så der. — Det beror väl mest på lynnet, och på hvad man förtårt? . , 2 — Io, det har nåstan förekommit mig så. — Nå, hvarför skall ni då gräfva ner eder i Weimar? kom bellre till Wien: — Det har jag redan tänkt uppå. — Ja, ser ni, i Wien mår man alltid bra. Man äter och dricker utmärkt väl. — Hm! — Och man gynnar sådant folk, som kan göra vers. — Hm! — Ja, sådant folk mottages i de förnämsta kretsar — om de uppföra sig väl och förstå att lefva. — Hm! . — Kom ni bara; anmäl er hos mig: Jag har många bekantskaper, förnäm slägt och stort inflytande, skrif blott: Goethe från Weimar, bekant från Carlsbad. Det sista är nödvändigt för att påminna mig, som har så mycket annat att tänka på. — Jag skall icke glömma det. Å — Men säg mig då, hvad har ni skrifvit? — Hvarjehanda saker; från Adam till Napoleon från Ararat till Blocksberg, från cedern till björnbärsbusken. — Det skall vara mycket berömdt. — Hm! temmeligen. — Skada, att jag icke läst något af er och aldrig förut hört talas om er. Hafva några nya förbättrade upplagor af edra skrifter redan utkommit? — Ah ja, äfven det. — Och det utkommer väl ännu fler? — Det skola vi väl hoppas. — Ja, ser ni, då köper jag icke edra arbeten. Jag köper endast sista upplagan af ett arbete, ty eljest har jag den förargelsen avt ega en dålig bok, eller ock att få köpa den om igen. Jag afvaktar således alltid författarens död, för att vara fullkomligt säker. Det är en princip hos mig, och från denna princip villjag icke gå för er skull. — Hm! Dyrt galanteri. Inom pariserverlden berättas följande anekdot: En rik Ryss, hr v. P., som ofta infann sig i en af de rikaste bankirernes salonger, inbjöds nyligen en afton på spel. Han afslog det och man upprepade inbjudningen; ban atslog ännu en gång, men man blef allt mera enträgen. Ryssen satt jämnte en älskvärd dam, med hvilken han konverserade, och från hvilken han ogerna aflägsnade Big. — Min Gud, ni kan väl spela en stund åtminstone! sade bankiren. — Ni vill det således bestämdt? . .. .Nå väll — och ban steg upp. — Hvad spelar ni hellst? — Rouge et Noir! — Hvad vågar ni? — Hundratusen francs! Man betraktade hvaran förvånad . ... — Godt! sade bankiren. Fyra eller fem spelande sköto tillsammans den bestämda summan. Korten flögo hit och dit öfver bordet, Ryssen erböll rödt —; svart uppslogs — Jag har förlorat . . . godt, jag hoppas att ni nu lemnar mig i fred. Och med dessa ord återvände ban till damen, för att åter i ro få samtala med henne. Hon lär hafva visat sig särdeles tacksam för det höga pris, hvartill hr v. P. köpt sig det nöjet att samtala med henne. A