Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1852, sida 3

Styckegods. Han år död! Hertigen af Newcastle är bekant för sin passion att, lik en god fåe, i alla sina vänners ögon läsa deras önskningar, för att — som en minister anstår — få gifva dem goda löften. Schlesinger berättar i sina vandringar genom London följande anekdot ur den idla hertigens lif: Hertigen hade i parlamentet att kämpa mot en hårdnackad opposition, och hvarje röst var värd att uppväga med guld. Så hände sig en gång, att afgörandet vid ett val i Cornwall berodde på en enda röst. Denna röst tillhörde en godmodig förpaktare, och denne förpaktare jämnte hans röst vunnos lätt af den förslagne hertigen för hans parti. Den ärlige landtmannen fick nämnligen löfte om en tullförvaltaretjenst för sin måg, efter den gamle tullförvaltarens död. — Men — invände den hederliga förpaktaren, som jämnte sin godmodighet äfven hade en liten portion medfödd qvickhet — herrskaperna äro, säges det, alltid höfliga och goda när de komma ut på landet, i synnervara för snvltgästers och betjenters skull. — Min bästa vän! — svarade hans herrlighet och klappade suplikanten vänligt på ena axeln — det der har ni lärt er at de usla tidningarna, som endast sprida oro och missnöje i landet Du skall bättre lära känna oss ministrar. Så snart den gamle tullförvaltaren derborta tillslutit sina ögon, så tag du postbästar, skynda dig till London och klappa på hos mig, om det på porten till mitt hus, som om åskan skulle gå, och ve den portvaktare, som icke öppnade för dig. Lita på mig, jag skall nog gifva mina befallningar. Ännu ett kraftigt slag på axeln, en handtryckning — och hertigen red sin väg. Förpaktarens axel var ännu öm af det vänskapsfulla slaget, då hertigen redan för länge sedan glömt både bondtölpen och sitt gifna löfte; men icke så vår supplikant. Denne talade ofta om vinterqvällarna vid eldbrasan om den förträffliga ministern; och då den gamle tullförvaltaren dragit sin sista suck, satt han redan på den raggiga och knöliga postbästen och jagade i fyrsprång till hufvudstaden. Vid midnatten anlände han till hertigens palats. Nu var händelsen den, att vid samma tid som i Cornwall tullförvaltaren sista suck afvaktades med aspirantförhoppningar, låg äfven konungen af Spanien på sin dödssäng. Och samma natt då förpaktaren galopperade till London, väntade hertigen af Newcastle i sitt kabinett otåligt på kurir från Madrid. Trött af arbete och ansträngningar gick han vid midnatten till sängs, sedan han likväl först befallt portvaktaren att vaka, för att ledsaga kurirn till honom så snart han anlände. Hans Herrlighet sof snart ganska djupt, tjenarne sofvo och äfven portvakten bade inslumrat i sin länstol då vår cornwallska förpaktares kraftiga hand satt jernportklappen i en förfärlig rörelse. nande betjenten — är hertigen hemma? — Ja, visst är han hemma, han ligger redan; men han han uttryckligen befallt mig att utan vidare omständigheter föra er till honom, så snart ni anlände. — Gud välsigne honom! det är en hederlig herre! — ropade vår supplikant, hvars bustru kanske mången gång der hemma berättat honom didaktiska anekdoter om höga herrars svaga minne. — Gud välsigne honom! Jag nästan tviflade, men se der ändå en som håller ord! Må nu ingen menniska mer komma och tala illa om lorder och hertigar! Jag har alltid sagt: de äro icke sämre än vi annat folk. — Och under denna monolog steg han uppför den breda trappan, gick genom är dag eller natt, sommar eller vinter, om jag sofver eller vakar, om jag är död eller lefvande; klappa bara — Hör gubbe — ropade han till den långsamt öpphet när de behöfva oss, men i staden, säges det, i staden kan inte en fattig fan få tala ett ord med dem, EE ——LL LL 10