Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1852, sida 2

TI PMA BB 0 terrättelse.— — F Norge. Till ökande af trasiken på den blifvande jernbanan till Mjösen, hafva tvenne ångfartyg, -Jernbordenoch -ronningene, blifvit inköpta för att göra reguliera turer på Mjösen, och hvilka turer skola såttas i förbindelse med jernbanans, då denna hunnit blifva fårdig. Entreprenörerna af jernbanan ämna utan tidsutdrågt begynna byggandet af slera ångsartyg för samma ändamål. — Ett storartadt exempel på upphöjdt qvinligt t mod och den uppsinninssrikaste hjelpsamhet, åfven under förhållande, i hvilka sådana ansträngningar af en qvinna torde anses omöjliga, finna vi anfördt i Christiania-Postenför den 29 sistl. April: En man vid namn Sören Eliassen rodde en dag från sin gård Raattenvig i Helgö med sin båt, hvari han befann sig ensam, till den något ösver en half mil aflågsna gården Hertsö. Hemma på Raattenvig funnos endast tvenne hustrur, båda mellan 50 och 60 år gamla, samt en ung flicka, hvilken skötte hushållet, för den bortreste, som år enkling, och med hvilken hon år förlofvad. Under det Sören år borta blåser det upp allt håftigare. Sedan ban uträttat sitt årende på Hertsö begaf han sig på hemvågen, men seglade omkull. Lyckligtvis kom han upp på kölen af båten och dref på detta sått långe omkring, till dess han varseblef en båt som höll på att segla förbi. Nu anstrångde han alla sina krafter och ropade an båten, men denne, ehuru det år mer ån sannolikt att nödropen hördes dit, fortsatte sin kurs. Han ansåg sig således förlorad, ty bjelp kunde han numera endast vänta hemifrån; men oaktadt han kunde se ditöfver, var det otånkbart att man, äfven om man hört hans rop, derifrån skulle kunna företaga något till hans råddning; ty det fanns ingen annan ån de omtalta qvinnorna hemma, och ingen båt, med undantag af en så gammal och elåndig, att den var uppdragen bakom stugan för att nedhuggas. Han måste således anse sig för dödens rof, hellst som strömmen var stark i sundet och aflågsnade honom oupphörligt från hemmet, hvarjemte vinden ståndigt tilltog i kraft. Men den hemmavarande båfvande flickan tyckte sig hafva hört svaga nådrop, hon stirrade och spanade utåt sjön och påstod sig se en mörk släck långt ute. En orolig aning fyllde hennes bröst, hon ilade till stranden — ingen båt fanns —; förtvislad stannade hon med sammanknåppta hånder. Då — kom hon ihåg den gamla, skröpliga båten, som stod bakom stugan; den måste kunna begagnas, och hon vill våga allt för att komma den nödställde till hjelp. Hon skyndade in till de gamla hustrurna, bad, anropade, bönföll om deras hjelp att få den gamla båten i sjön; efter out: röttliga böner å hennes och oupphörliga försåkringar å deras sida att den båten vore aldeles omöjlig att begagna, lyckades det henne dock att få dem med sig. Med stora anstrångningar fördes båten i sjön, men vattnet strömmade in nåstan ösverallt; åfven derför måste finnas råd, hon dfvertalade de två hustrurna att följa med för att med hyttor söka hålla båten någorlunda låns. Men hvarifrån skulle nu den hjeltemodiga flickan få åror? Efter mycket såkande fann hon ändtligen en asbruten sådan samt ett äråmne till en åttaroddsbåt; med dessa usla hjelpmedel begaf hon sig ut på sjön, ehuru — —Un—D— F———