Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1852, sida 1

— —————5 åldrar, vånner efter vänner, så ofta som det sker, och skildra sin egen belågenhet å dessa orter med så ljusa fårger, om icke deras stållning i sjelfva verket vore sådan, att de hade orsak att vara belåtne dermed, och fördelagtigare ån den de kunna bereda sig hår hemma. Endast den omståndigheten, att de, som en gång åro der, och kommit sig något före, icke önska sig tillbaka, tyckes bekråfta att de ej finna anledning att ångra sitt beslut, och de skulle ej uppmuntra andra att följa deras exempel, om de sjelfva missråknat sig på de fördelar, som dem åter af andra blifvit förespeglade. Det ligger också i sakens natur, att utbytet af Amerikas jordmån, klimat och samhållsförsattningar emot våra måste vara fördelagtigt, och äfven om det måste sörutsättas, att många af dem, som nu utvandra, endast gå ett sorgligt öde till måte, så gåller detta dock blott hufvudsakligen första generationen, ty redan den andra år acklimatiserad och tillräckligt bekant med huru den bör inråtta sig, för att bereda sig en sorgfri och lugn existens, och det år klart, att med hvarje generation detta alltmera skall blifva sörhållandet. Och hvad betyder en generation eller två inför verldshistorien? Och om man klart vill fatta dessa utvandringar, så år det till deras verldshistoriska betydelse man bör betrakta dem. Det år icke någon ny id eller förestållning, att den kaukasiska stammen en dag skall komma att utbreda sig öfver hela jorden. Den synes redan af naturen dertill kallad derigenom, att den framför alla andra menniskoracer år förmögen af bildning, att den i kroppsligt hånseende år den mest vålbildade och att dess språk stå på en större höjd af fullkomlighet ån några andras. Om man således får antaga, att det ingår i Försynens plan att utbreda denna folkstam öfver hela jorden, och efterhand låta den borttrånga de mindre fullkomliga, eller mera till djur sig nårmande menniskoracer, så vore det ju orått att lågga hinder i vågen för denna stams utvandringar, ty man motverkade ju på så sått Försynens assigter. Det sinnes också redan nästan ingen punkt af jorden, der icke den kaukasiska folkstammen fått fotfåste eller der den ej eger sina representanter, och öfverallt hvar den visar sig, visar den sig såsom herrskande — hufvudsakligen genom sin intellektuella, men också sin fysiska dfverlågsenhet. Folkströmmarne gå, såsom strömmarne i hafvet, oupphörligt, i den rigtning Försynen beståmmer för dem, och låta sig icke hindras, hvarken af någon konglig förordning — någon missförstädd silantropi hos enskilta.