Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1852, sida 1

———————— — ju, att ingen i början blifvit så missbhjuden, som just de stora måstarne. — Likagodt! jag må såga det, jag ansåg mig missbjuden; man har betalt mera för såmre taflor. Dessutom har jag arbetat på dem i sex månader; jag har under tiden, assagt mig alla lektioner; det lilla, jag sparat ihop, hade jag måst afyttra, för att under tiden kunna ostördt arbeta — och så — bjuder man mig nu sammanlagdt tio riksdaler för sex månaders arbete. — En god uppmuntran, i sanning! — Det var mig icke alldeles ovåntadt; men jag tånkte: i vårsta fall hembjuder jag dem till min vån Wilhelmson. Jag unnar honom dem; han missbjuder mig inte, — Och du har bjudit honom dem? — Ja, men han vill icke ha dem. — Hur kan det komma till? — Kanske år det orått sagdt af mig, att han inte vill ha dem; tvårtom, sade han, att det vore det båsta, jag hittills har målat, och att han skulle önska ega dem — åtminstone den ena — men att för ögonblicket saknade han tillgång att kåpa dem. — Kan det vara möjligt? Det skulle jag knappast tro. — Han hade en så angelågen utgift, sade han, som medtoge hela hans kassa. Långre