Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1852, sida 2

kassegrädda eller skorpor, eller var det vedsågarn, som kom, för att rekryterera köket med behösligt brånsle, eller var det någon arbetare, som begaf sig bort på sitt arbete. Men denna gång var det intet af dessa vanliga ljud, utan beståmdt någon fråmmande person, som kom, hvarföre Victor lade bort pennan, slåckte ut ljuset, som, i anseende till den framskridna dagern, började bli öfverflödigt, lyssnade och tittade bakom gardinen. Det år de-, tänkte han först; men han lugnade sig i detta afseende snart, ty det hördes, att det var blott en person, som kom. Hans hjertklappning stillade sig — ty slottskanslibetjenter åro fullt ut så mågtiga att uppvåcka hjertklappning, som vackra flickor; han vågade draga upp gardinen, och hvem sår han se, om icke Helmer Branning, som kommer kånkandes med en stor tafla under hvardera armen. Skråmseln var sålunda öfver för den gången, och glådjen hade intagit dess stålle — ty aldrig år man så glad att få se en vån, som når man år i betryck. Helmer kom upp sör trapporna med sin börda och inträdde i rummet, men tycktes icke dela Victors glädje. Han satte taslorna ifrån sig med mer ån kanske tillbörlig vårdslåshet och helsade knappast god morgon, utan satte