Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1852, sida 1

Gloop, som ännu tycktas vara vaken och blifvit skadad i en fot . . . vet ni, hvad den skyldig dig lika mycket förut på revers; men det har intet att betyda. Som Jacques icke fick svar på denna fråga, så reste han sig något litet i soffan, för att se, hvad det var, som gjorde hans vån stum. Denne sof — eller låtsade åtminstone sofva. Denna fintlighet att undvika den qvistiga frågan, tycktes alldeles icke förundra Jacques, ty han vånde sig blott helt vårdslåst till von sade: ; — Det år en god gosse, den der. Troligen hade Jacques gjort samma manöver med Westanflåckt, om förhållandet varit vyÅadt. ch med samma sorglöshet, som vanligt, återtog han, når han såg vännerna Wiften och Gloop ånnu vakna och i ståhd att uppfatta, hvad han sade: — Ni skall tro, jag hade ett litet rått nåpet åfventyr i går. Jag hade varit uppe till vår huslåkare, gubben Bergfors, för att fråga honom, hvad jag skulle göra åt Lola, som förbannade gubben svarade mig? ... han sade blott: eftersom ni vånder er till mig, når det år fråga om en hund, så lår ni vål vånda er till veterinåren, når det år fråga om er sjelf! Kan man tänka sig någonting så näs