Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1852, sida 1

gaf sig till Radetzkys läger; denne hade sjelf I blifvit tvingad att lemna Milano och draga sig tillbaka till Lodi. Schwarzenberg åberopade sin grad som general, och Radetzky gaf honom befål öfver en brigad; men emedan dylika diplomat-ofsicerare icke njöto sårdeles aktning inom armfen, så insåg han nådvåndigheten af att genom mod och tapperhet förvårfva sig anseende. En dag framryckte Piemontesarne mot de Österrikiska trupperne; de voro blott på ringa afstånd från hvarandra, och gevårsoch kanonkulor betåckte den plats, som skiljde de tvenne armerna; då såg man en Österrikisk general till håst med största lugn blottställa sig för elden, för att undersöka de positioner, som den fiendtliga armen intog; han iakttog deras rörelser, och, sedan han gjort sig bekant med dem, red han tillbaka till Radetzky för att afgifva rapport. Denna general var furst Schwarzenberg, hvilken på detta sått såkte förvårfva sina kamraters och soldaters aktning, hvilket också lyckades honom. Något senare deltog han i slaget vid Goito, der han blef svårt sårad. Radetzky hade småningom återuppråttat Österrikes förluster i Italien; men nya oroligheter hade utbrustit i Wien, och kejsar Ferdinand I hade varit nådsakad att begifva sig till Innsbruck, der den största förvirring herrskade bland hans rådgifvare. De flesta rådde honom till politiska concessioner och att uppgifva Lombardiet, som skulle införlifvas med Sardinien. Radetzky, som högeligen förbittrades åfver denna svaghet, men sjelf icke kunde öfvergisva arm6en, sände Schwarzenberg till Innsbruck, der det lyckades honom att förmå kejsaren till det beslutet, att icke uppgifva någon af sina råttigheter och att ätereröfra alla de italienska provinserna. Detta var furst Schwarzenbergs första politiska handling. Schwarzenberg var i Wien den 6:te Oktober 1848; han var vittne till mordet på krigsministern grefve Latour; han såg kejsaren lemna Schönbrunn för att draga sig tillbaka till Olmätz, och han deltog med sin svåger, furst Windisch-Gråtz, i de våldsamma och energiska åtgårder, som ledde till det liberala partiets nederlag och till absolutismens återupprättande. Då det nu var fråga om att bilda en ny minister, som förmådde begagna sig af de nyligen vunna fördelarne, och som ville understödja Radetzkys stråfvanden i Italien och Windisch-Gråtzs i Ungern, var Schwarzenberg den man, på hvilken man genast fåstade sina bliekar, och han vågrade ej eller att åtaga sig det svåra vårfvet. Han blef Österrikes premierminister och afled som sådan. Hans karakter hade icke förändrat sig sedan hans ungdomsdagar; han tålte ingen motsågelse, och hans helsa såges hufvudsakligen blifvit förstörd genom de anstrångningar han gjorde, för att besegra sitt håftiga lynne. 1