Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1852, sida 1

drog till social sörbåttring, kan tillskrisvas parlisplittringen, reaktionen och mähända framför allt den afväg, på hvilken en vålmenande och af de lidande klasserna högt uppburen, men icke desto mindre opraktisk man ledde rörelsen. Louis Blancs våltalighet kastade öfver hans förbåttringsförslag ett skimmer, som blåndade och dolde dessas opraktiska natur. Det misslyckade experimentet med nationalverkståderna var en bland orsakerna till juniupproret 1848. Men, såsom vi sagt, detta faller minst proletariatet till last. Frankrike har i mer ån 60 år befunnit sig i en sådan kris, att den vårdnad får lagen, som i sjelfva verket ännu lefver hos nationens kårna, talar för en stark moralisk kraft hos densamma. Statsförfattning har följt på statsförfattning, herrskare uppkommit och herrskare störtat, ofta för att gå i landsflykt eller till guillotinen: inför de uppvexande generationernas ögon hafva lag och religion trampats under fötterna. Hvem må då undra, om lagen för ett folk i dylik fådselvånda kan hafva sin gloria obeflåckad, kan gålla för det förverkligade råtta? Frankrikes bourgeoisie har genom en revolution vunnit sitt inflytande, Frankrikes adel och prester hatva intrigerat i sin nations dgon emot densamma och fört siendtliga skaror in i fåderneslandets bjerta, för att återuppresa en förhatad thron. Då dessa klasser, som skola vara landets bildade, handlat så, hvad har man då att sörebrå proletariatet? Låtom oss vånda våra blickar till England, der ett missförhällande, nåra lika starkt som i Frankrike, eger rum mellan Jkapital och arbete, rikedom och pauperism. Den allmånna vålgårenheten, det vaknade intresset hos de bätire lottade för de fattiga klasserna år helt såkert ingenstådes starkare ån hår, men oaktadt detta, samt oaktadt den oerhörda makt, de ofantliga tillgångar Storbrittanien åger, år det en sakverklighet, att der finnas millioner arbetande och trälande menniskor, som åro hemfallna åt elånde och okunnighet. Detta factum jälvas ej af de i senare tider från många håll oeh säkerligen ur goda källor hemtade bevisen, att fler talet af Englands arbetare i våra dagar har en vida båttre ekonomisk ställning ån sordom. — Har det engelska proletariatets upptrådande gifvit någon anledning att frukta dessa hemska profetior om plundring och brand, hvilka konservatismens organer förkunna, visst ej i afsigt att genom skråmskott förmå de maktegande att vidtaga åtgärder till det ondas afbjelpande, utan för att skada demokratien? Nej — de sista håndelserna i England gifva i sanning ett slående bevis uppå den sedliga anda, som genom bildningens makt spridt sig till armodets kojor, och på den laglydnad som förmår den engelska proletären att blott på laglig våg söka göra sina anspråk gållande. Andra länders erfarenhet vittnar i det hela om detsamma. Inga fårebråelser kunna med skål riktas mot proletariatet, men väl ——k5 —— ZmA. wmÖSlOIanse abaa ha