Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1852, sida 1

——— O———————— ne så vål, att ingen modekrämerska i hela Stockholm skulle kunnat ha någonting att deremot anmårka. För att vara fru, var kammarherrinnan lagom smårt; på hennes kroppsdelar gjorde herrar vaddsabrikörer icke heller några affårer. Hennes nåsa var tillräckligt I krokig, för att med fördel kunna figurera på ett aristokratiskt porträtt (också hade hennes nåd icke glömt att medtaga sitt portrått från Småland); i hennes tandrad hade ånnu aldrig funnits någon lucka; hennes panna var hög, och i hennes tout-ensemble fans någonting comme-il-faut, som afvåpnade de anmårkninar, afunden skulle vara fårdig att göra. Fru Lerchenflychts aristokratiska uppfostran var gjord på landet, hvilket alltid år fördelaktigt för den, som icke genom sin bård tillhör aristokratien. Kammarherren Lerchenslycht hade af sina såder ärft det stora Cathrinehof, af hvilket han visserligen ånnu i dag var titulår ågare, men i hvilket han i sjelfva verket ej egde spiken i våggen. Det angick också ingen, ty han hade vederbörligen löst ut sina fem syskon; och om det var kåndt, att han hade betydliga skulder, så hvad betydde det, når det åfven var kåndt att han hade en rik svårfar? Der nere lefde han som en furste; de högvälborna Smålandsherrskaperna visste vål, att hans svärsar var brukspatron; men det