Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1852, sida 1

AUAU ————— ——— Ärbetets framtid. II. Ordet proletariat har i månget öra ett så hemskt ljud, att man, för att slippa höra cet, går sig döl åfven för de varningar, som vålment gifvas att såtta en damm mot strömmen, innan det år försent; detta ord framkallar för månget öga så hotande ges salter, att man hellre blindt vill gå faran till mötes, ån emottaga den med modig blick och afvånda den. Denna förskräckelse för proletariatet år farligare ån proletariatet sjelft; når med densamma förbinder sig en feg misströstan, att ingenting kan hjelpa, eller den bemantlas af en konstlad stoisk likgiltighet, eller den qvåfves af en förnustig egoism. Äro vi ej inne midt i en tid, då de egendomsoch sramtidslöses antal redan stigit mer ån tillråckligt, för att uppnå den fysiska kraft, hvilken erfordras till alla samhållsförhållandens omstörtande? Är ej eländet i många Europas länder tillråckligt stort, för att mana dessa millioner armar till en dylik handling? Har ej denna arbetaremassa en bildning, vida dfvertråffande fordna dagars och i alla hånseenden tillråckligt stor, för att låta den ana hvad den har att fordra af staten? Saknar den talangfulla ledare, vare sig att det fordras strid eller att skörda stridens frukter och återuppbygga något nytt på ruinerna? Nej — och dock har, midt under revolutionens tidehvarf, midt under de försärliga hvålfningar, kampen mellan politisk frihet och politiskt förtryck framkallat, midt under denna villervalla, som sammanblandar våld med lag och kastar i stoftet hvad hittills ansetts heligt — midt under detta, såga vi, har proletariatet iakttagit en hållning, som talar får det sedliga medvetandets utveckling hos detsamma och fredar det från hvarje förebräelse. De sociala iderna såsom i våra dagar oupphörligt förknippade med de politiska, hafva visserligen under de senaste hvålfningarne spelat en betydande roll, men den segrande proletåren nedlade svårdet; han hade ej bekåmpat lagen, utan våldet, som ej annorledes kunde frånryckas jernspiran, och han gick att i lagenlig form rådpläga om hvad som borde göras. Någon allmån plundring eller utsvåfningar mot sed och rått hördes ej af. Detta sågo vi af 1848 års rörelse i Frankrike. Att den, såsom för ögonblicket kan synas, ej gaf segraren ringaste förmän, ej bi