Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1852, sida 3

kättegångsoch Polissaker. Vid den sistlidne thors lag uti poliskammaren fortsatta ransakningen med C. J. Gustafsson Rosenius, blef guldsmed G. hörd oca berättade, att gossen den 30 Januari samt 5 och 9 Februari detta år till G. försält 2:ne slåta guldringar, 1 par öronringar och 2:ne matskedar af silfver, hvarföre G. till gossen betalt dess fulla värde, samt utt gossen vid alla tillfållen medhast eu sorts tillståndsbevis, försedt med fru namnteckning, och att en af lapparne åfven varit försedd med ett intyg af Rosenius, att fru vore vålkånd m. m. pessa bevisen, 3 till antalet, som af G. nu medhades, förevisades saväl fru som Rosenius, hvilka bäda förnekade författarskapet till dem, Rosenius med förklaring att han aldrig skrifvit andras namn. Hr polismåstaren ålade hårefter Rosenius nu att skrifva fru namnteckning på en at lapparne, men dessförinnan sick han å ett annat papper försöka pennans beskaffenhet, då han, måhånda af samvetete instinkt tecknade bokståfverne: tjuf — Hvad likhet hans nu ådagalagua stilprof, i afseende å fru namn, emellertid bade med de föregående experimenterne, kom referenten icke i tillfålle att få inhåmta. Gossen fick härefter yttra sig rörande tillkomsten af ifrågavarande lappar, och upplyste: att Rosenius skri-vit 2:ne och gossen den 3:oje, men Rosenius hade försedt alla tre med fru namnteckning. Äfven gossen fick hårefter teckna fru namn å en af biljetterne. Aklagaren, kommissarien Andersson, anmålde hårefter, att ban, på begåran af Rosenius, låtit kalla en hop personer, för att såsom vittne i målet höras; och förklarade Rosenius nu på framståld fråga sin alsigt med desse personers hörande vara den, att få utredt huru gossen uppfört sig före den tid han blifvit bekant med Rosenius, och, enår han af ryktet erfarit, att gossen redan då tillgripit åtskillige saker från fru , dem han försålt och sedermera rumlat upp penningarne derför, derigenom fria sig från misstankan att hasva förledt gossen till de brott, hvilka nu åro föremål för poliskammarens ransakning. De af Rosenius åberopade vittnen hade inga andra upplysningar att meddela, ån att de ryktesvis hört det gossen redan under den tid han besökte skolläraren Börjessons skola i Majorna, skulle ha tillegnat sig saker, tillhörige mormodern och sedermera försält dem, samt anvåndt penningarne till rummel och annat lappri. Nägra af vittnena berättade älven, att de gemensamt med gossen en och annan gång besökt Rosenius, dervid de på reqvisition af gossen erhållit punsch, den de druckit i Rosenii bod. Vid ett sådant tillfålle bade ett af vittnena sett Rosenius skrifva och till gossen öfverlemna en biljett, om hvars innehåll vittnet likvål icke kunnat taga någon kånnedom, enår Rosenius lagt handen öfver densamma, då vittnet sökte få låsa den; och upplyste vittnet åfven att Rosenius ofta haft hemliga konferenser med gossen, utan att vittnet visste hvad dervid afhandlats. Sedan åklagaren förklarat, att han icke hade någon vidare bevisning i målet, och yrkat ansvar å såvål Rosenius som gossen, hvaremot fru , med fortsåttande af häktningspåståendet, inskränkte sitt ansvars yrkande ensamt till Rosenius, såsom den, hvilken förledt gossen till brottet, afsade poliskammaren, att utslag i målet skulle meddelas om 14 dagar. Sedan stadssiskalen i Uddevalla i början af förlidet år, efter remiss från kongl. karantånskommissionen i Götheborg, vid rådhusråtten tilltalat hemmansegaren och båtskepparen Johannes Hindriksson i Lunnevik för det han den 3 December 1850 afseglat från Götheborg, hvarest kolerafarsoten då var gångse, med en honom tillhörig mindre båt Sjöfogeln kallad, till hemorten, och der sjelf landstigit samt landsatt medhasvande passagerare, utan att hafva anlupit eller undergått karantän vid nägon af de under vågen varande dertill föreskrifne platser, försökte Johannes Hindriksson, som år en förmögen man, att göra till syndabock en annan person vid namn Abraham Andersson, som ingenting eger och således, i vårsta fall, finge astjena de ej obetydliga böterna med sängelse, och i hvilket åndamål af Hindriksson företeddes ett slags honom och Andersson emellan, naturligtvis först efter hemkomsten eller erhållen del af ståmningen uppråttadt och antedateradt at Andersson såsom mellankommande part, godkåndt kontrakts enligt hvilket denne sistnämnde skulle varit råtter skeppare och således den, som endast och allenast vållat Sjösogelns brådskande flygt till hemmet, för hvilken risk han naturligtvis betingat sig någon liten kontant ersåttning. Men som snålheten ofta bedrager visheten, så skedde det åfven nu. Den 14 sistl. Juli afkunnade rådhusrätten utslag i målet, hvarigenom icke allenast båtegaren och den verklige skepparen Johannes Hindriksson, utan åfven qvasiskepparen Abraham Andersson dömdes att hvardera böta femhundrade (såger 500) rdr bko. Kongl. Götha hofrått, hvarest Hindriksson och Andersson anfört besvär, med borgens stållande för böterna af den ene och vidfogadt sattigdomsbevis för den andre, bar under den 14 dennes i allo sastställt rådhusrättens öfverklagade utslag. qAÄAA FTFTFET—k—k—k——— Ctvakegode