Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1852, sida 2

från äldre tider bevarat om den omenskliga grymhet, hvarmed kustboarne på flera ställen såväl i Sverige som annorstides behandlade de arma skeppsbrutne, hvilka ett olyckligt öde fört i dessa barbarers bänder. Men säkerligen har äfven dervid en känsla af glad tillfredaställelse intagit lusaren vid tankan, att dessa råa tider r edan längesedan försvunnit och lemnat rum åt verkÖh ingarne af christendomens milda lärosats: du skall alska din nästa, såsom dig sjelf. Till någon del har man beklagligtvis häruti irrat sig, ty nedanstående händelse, hvilken sistlidne Fredag och Måndag varit föremål för undersökning i poliskammaren, torde gifva ett nedslående bevis på, att ännu finnas menniskor nog hårda, att med likgiltighet kunna se en like i fara, utan att räcka honom en hjelpsam hand. Hundelsen ur i korthet följande : . Den 7 i denna månad låg, jemte flera andra, en såkallad sandkassebåt ut på strömmen midt för Gamlestaden åt Hisingssidan. Karlarne derå, Magnus Larsson och Gunnar Gunnarsson, voro sysselsatta att ur rännan (segelleden) uppkassa sand, då de på något afstånd fingo se en såkallad elfbåt (elfbasse) komma e mot dem med fulla segel för en frisk nordvästlig kultjet, med hvilken elfbåten hastigt närmade sig deras, ej med sogel försedda båt. Seende att elfbåten styrde rak kurs på dem, hastade de att lägga ut sin båt midt i rännan, men hade icke hunnit fullborda denna manöver då med ens elfbåten föll ur sin kurs ned på dem, dervid den så våldsamt törnade mot deras båt, att denne efter några ögonblick gick till botten, Larsson och Gunnarsson fattade tag i relingen på elfbåten, der de en lång stund blefvo hängande utan att någon af elfbåtens besättning gjorde min af att bjelpa dem; dock lyckades det dem slutligen sjelfve att kasta sig upp. Nu anböllo de hos skepparen, hvars namn är Magnus Olsson och hemma i Hjertum af Inlands torpe härad. att blifva satta i land med elfbåtens julle, hvilken anbållan efter mycket krångel slutligen bifölls, sedan likväl några af båtens manskap yttrat: Ådet vore bättre att vräka dem i sjön, så vore vi lättare af med dem. Sedan de skeppat sig in i jullen roddes de af båtkarlarne Lars Jakobsson och Fryckman till vassbrynet å Hisingssidan, der de, förat Magnus Larsson och sedan Gunnar Gunnarsson, med våld vräktes ur jullen i vattnet, ehuru de begärde blifva landsatte å en knappast 20 famnar derifrån belägen brygga. Då Magnus Larsson stöttes i sjön fattade han tag i jullens fånglina, för att hålla båten på grundet och såmedelst förekomma, att den icke gick ut på djupet, omedan Gunnar Gunnarsson, som gjorde motstånd, i annat fall ovilkorligen hade blifvit kastad ut i rännan och säkert der omkommit. När nu Larsson och Gunnarsson kommit i vattnet och Larsson icke genast släppte fånglinan, tilldelades dem af Jakobsson och Fryckman flera slag med kanten af årbladen, så att de nästan sanslöse dignade ned. Slutligen kommo folk från Hisingen dem till hjelp och förde dem i land. Sådan var den berättelse sandkasslastens karlar afgåfvo, med tillägg, dels att en Larsson tillhörig rock, som han vid båtens sjunkning lyckades rädda, men qvarglömt på elfbåten, sedermera af manskapet på nämnde båt längre upp i elfven kastades i sjön och sjönk; och dels att rorgängaren på elfbåten varit orsak till olyckan derigenom, att han, i stället för att hålla utkik framför sig, egnat sin uppmärksamhet åt en mindre båt, som togs i släp efter elfbåten. Skepparen Magnus Olsson erkände väl, att hans båt törnat mot sandkassebåten, så att denne gått till botten, men påstod att Larsson och Gunnarsson sjelfve varit vållande till olyckan, ty om de legat qvar hade hans båt godt klarerat deras; hvad som i öfrigt lades honom och hans besättning till last förnekade han helt och hållet, med undantag likväl, att rocken kastats öfver bord, sedan en stång blifvit trädd genom iärmarne, för att såmedelst hålla honom flytande. Flere af de öfrige sandkassebåtarnes manskap, som vid första rättegångstillfället blifvit åberopade till vittnen, intygade sanningsenligheten af Larssons och Gunnarssons berättelser, hvaremot de personer, som skepparen vid sista förhöret låtit afhöra, intygade, att Larsson och Gunnarsson öfverfallit och slagit Jakobsson och Fryckman samt dragit dem med sig i vattnet vid vassen, samt der frånryckt dem årorna, m. m. m. m. Skepparen upplyste, att af de personer, 5 å2 6 till antalet, som vid ifrågavarande tillfälle varit på hans båt, endast en tillhört hans besättning och att de öfrige åtföljt honom såsom passagerare. Målet uppsköts vidare, för uteblifne personers hörande. — a