Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1852, sida 1

prålande med en krans och derinom orden: Gyllene säwjan-, knackade han vissa slag å en lucka. Det frågades innanför hvem der var, och den vandrande anmålde sig sjelf under namnet: Sprätthöken--. Vid detta ord hördes inifrån ett starkt sorl af glädtighet, och dörren öppnades utan vidare förbehåll af en qvinna, som af den ankommande helsades med: — 60 qvåll, Kråman! — välkommen, Hökl det är gamle herrns våder i qväll — och nykter och snåll! — Det vet du, Filikråman, att jag aldrig squimpar, förrän jag kommit i hamn. — Det veta vi alla, skrek en, som på stållet kallades för -Klockarn-, i anseende till sin benågenhet att sjunga. — Sållskapet år litet, men honnet, sade -Höken-, når han kastade ögonen omkring sig i detta rum, som endast upplystes af en dank, hvilken stod, så godt han kunde, i en jernstake, som fått sin plats på ett bord midt i rummet. — Kunde vål tro, att ni våntade, tills brudgummen skulle komma; och fort nu hit med brånvin öfver lag, Kråma, för hår fins schaber, fortfor den eleganta unga mannen och slog en diger plånbok i bordet, så att brån