men icke med ovänligt öga. -Att tala om honom såsom en personifikation och till och med typ af det århundrade, i hvilket han lefvat, år, enligt hans tanka, icke en compliment, om århundradet (såsom han synbarligen fattar det) år i saknad af all heroism, år en tid af list och underhandling, en tid mera fruktbar på klokhet ån på upphöjda kånslor, en tid, hvaruti hvarje ådel enthusiasm år utslocknad. Dessutom vill Johnston förklara det högljudda och uppriktiga bifall som alla parliernas hufvudmän gäfvo sir Robert Peel genom den allmänna begreppssörvirringen i asskellde på ossentliga angelägenheter; genom saknaden af heroisk tillgifvenhet får upphöjda principer; samt derigenom alt vi nu se de högre klasserne på en gång spotska och krypande, samt medelklassen tillbedjande hvad som lofvar största såkerheten eller det som synes dem så. Ehuru vi anse herr Johnston icke göra fullt råttvisa åt sir Peels karakter, skola vi icke nu försöka att taga hans försvar; men vi böra erinra att de grunder, på hvilka han stöder sin förkastelsedom öfver honom, skulle först och fråmst ovilkorligen fördöma nästan alla statsmån i vårt århundrade, utom det att de tillkånnagifva en oriktig uppskattning af de sårskilda svårigheter, som de hafva haft att dfvervinna, och en bristande uppfattning af de moraliska egenskaper och det uppförande, som de representativa styrelsernes natur och nyare tidsförhållanden föreskrifva. Det är en allmän klagan bland dem, som prisa den gamla tiden (och vår författare gör sig till ett echo af dem i större delen af sin bok) att de stora månnernes race år utgången; att deras moderna representanter icke åro annat ån dvärgar och pygmåer, samt att politiken sjelf blifvit låg, medelmåttig och en slaf af omståndigheterna. Denna tanka år icke ny; likasem menniskorna i våra dagar åkalla Pitts, Foxs och Burkes minnen, kastade dessa stora namns samtida en blick tillbaka på Bolingbroke och Chatham; desse, i sin tur, på Halifax och Clarendon, likasom de senare på Walsingham och Burleigh. Men sanningen år att statsmänner i ett sekel, eller land icke passa för ett annat århundrades eller ett annat lands fordringar och behof. Det år emedan vi icke åro genomtrångda af denna sanning, som vi i allmånhet åro så oråttvisa emot våra samtida, så oskickligt misströstande i afseende på framtiden, och så benägna att upphöja, utan skål, de stora mån som ledt statens öden i äldre tider. Vårt århundrade fordrar af sina statsmån helt olika talanger emot dem, som fordom utmårkte de stora ministrarne. , En absolut styrelses statsmän, sådan som Österrikes eller Rysslands, skulle knappt vara mindre på sin plats i ett konstitutionelt land, såsom vårt, ån Elisabeths, Carls eller Annas skulle vara det i dag under drottning Victorias regering. En Sullys och en Richelieus stora gäfvor, till och med en Steins och en Hardenbergs skulle icke vara på sin plats i Londons sfer. Marlborough och Godolphin skulle blifva anklagade för korruption; lord Chathams herrsklystna sinne skulle göra honom omöjlig, såsom en menniska, med hvilken man icke kunde vara tillsammans. Hydes och Strassords håftiga lynne skulle i våra dagar blifva dem ånnu mera fatalt, ån på den tid de lesde. En Cecil till och med skulle knappt kunna göra ett försök att, såsom vice-konung, styra ett reformeradt parlament. Samma egenskaper som fordom i statslifvet bildade stora mån, skulle nu får dem stånga vågen till samma bana. En ofantlig föråndring har inträdt i konsten att regera, och denna föråndring gör dagligen framsteg. Den offentliga mannen kan icke, i våra dagar, asgöra efter sina personliga grundsatser och åsigter, eller såtta dem i verket endast i kraft af sin höga stållning. Han har icke för sig det lysande prerogativ,