Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1852, sida 1

TR —— Man skulle kanske vi ja förebrå oss, att v på senare tiden nog litet följt med theater förhandlingarne, och anse oss böra förklara att sådant skett, hvarken af försumlighet eller lik iltighet för den dramatiska konsten i allmänhet, ej heller af den orsak, som skulle vi anse det Delandska sållskapet öfverhulvud mindre sörtjent af uppmårksamhet; utan har det. uppriktigt sagdt, skett derför, att vi ansett hr Delands repertoir så underhaltig, att den hvarken kunnat eller bordt omfattas med något lisligare intresse, Och icke heller detta lågga vi egentligen hr Deland till last, ty han år i detta fall bröderna lik, utan år felet att söka på annat håll, nåmligen hos Stockholmstheatrarne, enkannerligen den kongliga. Huru gör nåmligen en theaterförståndare, når han vill utrusta sig för en resa till landsorten? Han sörser sig med så många nya. pjeser han kan få, och tager dessa, der han kan få dem får möjligaste båsta pris. Och hvilka pjeser åro icke värdiga att upptagas på hans repertoir, om icke de, som förut varit upptagne på den kongliga? Och i sjelfva verket, bör det icke vara en rekommendation, att dessa pjeser der först varit spelade? Jo visst, ty hos en kongl. theaterdirektion borde kunna förutsåttas så mycket åsthetiskt omdöme, att icke några andra pjeser upptagas, ån de, hvilka ega ett verk ligt värde. Men huru har förhållandet varit, i synnerhet under nu sist passerade lustrum? Al tio nya pjeser som satts upp har kanske icke en visat sig vara af något beståndande vårde; flertalet hafva upplefvat två, högst tre representationer, och, kasserade af hufvudstadens publik, hafva de får alltid ingått i den eviga hvilan, om de ej funnit en råddning i — landsortstheatrarne. I landsorten år man förut prevenerad om, att en pjes med det eller det namnet förut varit gifven på kongl. theatern — med hvad framgång, kan icke landsortspubliken kontrollera — öfversåättaren af den fallna pjesen utbjuder manuskriptet för godt pris, för att åtminstone hafva någonting för sitt besvår, då han sett sitt hopp vid kongl. theatern i detta fall sviket, och de ambulatoriska theaterföreståndarne tånka som så: -alltid kan jag ge den pjesen en eller två gånger, och för mig, som ofta måste bjuda på nytt-, kan den alltid komtill pass — tjugo å trettio riksdaler kan jag vål våga på manuskriptet — affåren år således god.Och på detta sått år det öfverhufvud, som landsortstheatrarnes repertoirer riktas med s. k. nya pjeser. Icke underligt derför, om dessa repertoirer blifva underhaltiga. Och ånnu en fördel, som landsortstheatrarne hafva vid att uppföra underhaltiga pjeser; de åro nåmligen vida låttare spelta ån pjeser af ett mera framstående vårde. Om i den eller den dussinpjesen, den eller den rolen blir mindre vål spelt, så mårkes det också mindre, ån om det skett i en hjes af högre värde. Brist på talang hos författaren medgisver brist på talang hos skådespelaren, då deremot stor talang hos försattaren betingar stor talang hos skådespelaren. Hvad fordras det för talang t. ex. att spela ta Tr I I I