Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1852, sida 2

kunde för henne hysa andra känslor ån en vanlig vålvilja. Men . — Det anar mig ... — Nen så hånde det en vacker dag att hr Staub kom och ossererade biljetter till spektaklet — åt samtelige, förstås! pappa, mamma och Anna; de ösfriga kunde inte gerna komma i fråga. Han lemnade dem till pappa, förstås; och han blef inte lite brydd, ty han förstod icke ens hvad det handlade om, så litet bevandrad år han i galanterier. — Nå, men når han fick reda på hvad frågan var om, så bad han vål den nåsvise bjudären dra så långt som vågen råcker? — Han låt svaret bero på mamma; och hon, såsom uppfödd i Smålands skogar, anade icke heller oråd, utan tyckte det kunna vara rått bra att en gång komma på spektaklet, utan att det kostade någonting, tackade och sade ja. D och de gingo? — Naturligtvis fick saken en annan våndning, når det gick så långt, att Anna skulle utlåta sig — ty hon visste ingenting af alltsammans ifrån början. Hon inskrånkte sig emedlertid till att såga nej för sin egen del, öfverlemnande åt fåråldrarne att begagna sig af bjudningen eller ej. — Det gjorde de vål icke? I