Salon. Sått att komponera operor. I slutet af förra århundradet lefde i Wien en komiker vid namn Bernadone, hvilken genom silt lisliga spel och sina qvicka infall blifvit publikens ålskling. Han hade öfvertagit ledningen af Kärnthnerthor-theatern och hänryckte alla med sina Små, i musik satta lustspel, hvilka då ånnu voro pya och originella. Haydn, som då eodast var en 8556, hyste den önskan att bringa denne konstnår och på samma gång hans utmårkt vackra fru en byllningsgärd; ban utförde således, tillika med några af sina kamrater, en serenad utanför Bernadones bostad, och idens nyhet jämmte den tåcka musiken gjorde ett sådant intryck på skådespelaren, att ban kom ned och frågade efter kompositören till den musik han nyss hört. — Det år jag, sade Haydn, i det han framtrådde. — Är det möjligt, du som år så ung? —— Man tår vål börja någon gång, och jag ville prösva mina krafter. ocu det har lyckats dig utomordentligt! Vill du såtta musik till en Opera åt mig? — Sådant har jag ånnu aldrig gjort. — Jag skoll gifva dig de nådiga anvisningarna. — Nå vål! då skall jag försöka. — Så följ mig, min vån! Hayden följde hopom och återvånde snart till sina våntande kamrater, medförande ett häste, hvars titel var: Den haltande fan. Han skref musiken till denna opera med en fabelaktig hastighet och resultatet motsvarade fullkomligt den goda tanke, som Bernadone i första ögonblicket fattat om den unga musikern. Haydn beråttade ofta för sin biograf Carvani, att han vid komponerandet af en stormscen på hafvet, som förekommer i deita hans förste dramatiska försök, hade mera möda och svårigheter att besegra, ån vid någon annan komposition under hans senare långa och årofulla bana. — Huru kan det vara möjligt, sade han till Bernadone, att riktigt och effektfullt i musik återgilva en scen, som man aldrig upplefvat? — Jo, ser du, sade Bernadone, som med lustiga språng och uppvikna armar boppade omkring den vid pianot lugnt sittande kompositören. du måste föreställa dig ett berg, som reser sig högt, mycket högt i luften, och derpå plötsligt förvandlas till en djup dal, och så vexelvis, dalen blir åter berg och berget blir dal igen; dessa dalar och berg förfölja och störta öfver bvarandra med förfårlig hastighet, en brakande åska, hväsande blixtrar, och de lösslåppta vindarna ackompagnera deyna lek med ett afgrunds larm; men framför allt ber jag dig att frambringa detta de upprörda vågornas stigande och sjunkande sonut och troget. Haydn gjorde nu på instrumentet alla möjliga kro: matiska löpningar; från djupaste bes steg ban till den högsta diskant; han slösade verkligen på septim-ackorder, och likvål kunde han icke tillfredsstålla Bernadone Då, når han icke mera visste buru han skulle båra sig åt, vånde han om hånderne, tryckte singrarna krampaktigt tillsammans och Jåt dem på en slump glida utåt tangenterna, utan form eller regel. — Bravo! bravo! ropade nu Bernadone, detta år förskråckligt och sannt! Och i den bäftigaste entbusiasm tryckte han den unga kompositören så eleigt till sitt bröst, att denne var nåra att qvåfvas. AA ms ben