Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1852, sida 2

-AäAäAää — ———— — Du vet inte, du, hur långt sådana der gamla vållustingar kunna gå. . — Hvad nu? tag tror du blifvit svartsjuk, bror, sade Victor skrattande. — Svartsjuk! På en upptorkad mumie! Men jag såger ånnu en gång; de der gamla vällustingarne, om de inte hafva framgång i Sina planer, så håmnas de. — Det har du låst i romaner. På hvad sått skulle han för öfrigt håmnos? Och hvad skulle han egentligen håmnas för? Det år visserligen sant, att ... — Hvad att? , — Jo, ser du, förhållandet år det: han hade en klocka, som han lemnade in till pappa i reparation. Den der gjorde han sig årende med flera gånger; och hvar gång han gjorde sina besåk, stållde han på ett eller annat sått så till, att han fick se min syster; ty det år icke stålldt så i huset hos oss, att hon har tillfålle att stånga in sig, som en nunna. I Nå? — Min syster kunde naturligtvis inte bemöta honom ohösligt, når han talade henne hösligt till — med kunder får man dessutom icke ståta sig — det gjorde, att hon kom att tala med honom några gånger, naturligtvis aldrigAlaN ikgiltiga åmnen; och det kunde visst aldri ÅRNÅPerna in, att en så gammal man