Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1852, sida 2

— De ville just skicka återbud på eltermiddagen; men då jag kom hem till middagen och fick veta af, hvad som var fråga om, och att Anna sagt nej, så tillstyrkte jag föråldrarna på det högsta att för sin del antaga bjudningen. — Det var inte så dumt. — Det var verkligen inte så ledsamtatt se herr Staubs mine, når han kom så der litet före 6, för att hemta, och fick se pappa och mamma påpelsade, men syster Anna sittande helt trankil hvardagsklädd vid sin söm. Ått såtta en sådan der gammal kanalje i förläganhet har sitt eget behag med sig; och det lyckades den gången. — Han bjöd vål till att hålla god mine? — Naturligt! men det stod härdt. Han såg visserligen sin dom, når Anna satt så der likgiltig: men han sade ingenting. Hvad som mest tycktes sörtryta honom, var, att hon icke förebar så mycket som ett litet illamående; och nu skulle han val gerna ha velat taga tillbaka hela bjudningen; men det gick heller inte an. Om han fått taga tillbaka biljetterna, så hade han ånnu kunnat få sålja dem, åtminstone emot rabatt, men det hade jag visligen förekommit. (Forts.) — nd