Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1852, sida 1

A ——Ä—T— nn 7 J icke sluta sig till något af de stora politiska partier, hvilka kåmpade om makten, och bjelten i hr Disraelis bok, Coningsby, såger lill sina vånner: -llällen er långt ifrån partierna, hvilka, i söljd af omständigheterna, uppnört att hafva fasta principer, och följaktligen icke åro annat ån saktioner. Våuten och sen till, om ni icke genom tålamod, och energi, genom christlig tro och vilja att rådfråga det allmånnas vål i stållet för enskilda interessen, om ni icke på detta sått kunnen upptäcka en stor princip, som kan leda oss, den vi troget kunna följa, och som, om den år sann, då skall göra sig gällande och följas af alla.Coningsby tillhör således intet parti, emedan intet parti tycks honom hafva sanna principer. Med ungdomens lyckliga oerfarenhet och ådelmodiga naivetet fullföljer han sin chimår om det absoluta. Det konservativa partiet bibehöll, enligt hans påstående, ingenting annat ån de yttre formerna. Jag ser visserligen ett parti,-säger han, Som gjort sig till regel att icke samtycka till någon föråndring, så långe denna förändring icke fordras af det allmånna skriket, men som då hastigt gilver med sig, men sådant kallar jag koncessionsoch icke konservationsprinciper. Detta parti behandlar våra institutioner såsom vi behandla fasanerna, vi behålla dem vid lif för att dåda dem. Men finns ibland dem en statsman, som kan gifva oss en dogm eller en stor sanning, för hvilken vi kunna strida? Det år en ihålig sak denna konservatism, den liknar mulåsnan, som icke kan få någon askomma.Dylika bittra satirer mot det konservativa partiet har Disraeli mera ån en gång framkastat, i synnerhet då han i Underhuset bekåmpade sir Robert Peel, och icke utan en viss grund förebrådde honom hans brist på allmänt omfattande ider. Det finnes i Coningsby en interessant dialog, den vi åfven vilja citera, emedan den framståller skillnaden mellan den gamla och den nya generationen. Lord Monmouth, en aristokrat af gamla skolan, vill att hans sonson Coningsby skall stålla sig som parlamentskandidat i en erutten köping,, men den unga mannen svarar honom: — Jag fruktar, att jag icke kan båra en så stor ansvarighet, som den en plats i Underhuset medför. — Ansvarighet, svarar lord Monmouth leende. Om hvilken ansvarighet talar du? Den enda för hvilken du år ansvarig år för den, som låter vålja dig. Jag antager att vi komma öfverens om den saken. Det år aldeles icke svårt, du behåfver blott råsta med vårt parti. — Ni menar utan tvifvel, svarade Coningsby, det konservativa partiet; men jag beklagar, att jag icke skulle kunna rösta med detsamma. — Jag förstår er icke min herre, svarar lorden torrt. — Jag vill tala öppet, svarar Coningsby. Hvad jag menar år, att jag långe betraktat