Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1852, sida 1

— — — T hufvudet och tog sig en rätt grundlig lur i sin skinnbeklädda soffa. Det var så tyst i detta rum; de yngre af familjen, så väl som de äldre, visste rätt väl att respektera denna hvilostund, så att den icke stördes af minsta knätt eller kny från deras sida. Deremot hördes, mellan någon enstaka flugas surrning, pickandet af bortåt bundrade ur, större och mindre, men långt ifrån att störa, söfde detta enstaka ljud så mycket mera. Genom allt erinrades man om, att hvilodagen var inne. Äfven Victor sträckte sig på sin soffa i sin kammare en trappa upp; men att sofva ville icke rätt ha sig. Han låg och funderade på hvarjehanda saker, och förnimligast hvar ban skulle få en ny svart kladning ifrån, hvaraf han var i stort behof. Bäst han så låg, fick han höra raska steg i trappan, som, oaktadt de ej voro bullrande, heldst de togos på en med matta beklädd tratrappa, dock, i anseende till uen tystnad, sem för öfrigt rådde, förekommo honom som ett åskdunder. — För Guds skull. hvem är, som för ett sådant väsen? hade han på tungan, då i detsamma en knackning på dörren hördes; och straxt derpå inträdde — Helmer Branning. Vid en till tystnad manande ätbörd af Victor stadnade Helmer som en bildstod vid dörren. — Pappa sofver, sade Victor sagta; men tag inte så illa vid dig för det. Gå bara så tyst du kan, och kom och sätt dig här. — Visakta, jag visste inte — — Det är du, som bör ursäkta, att jag så oböfligt tar emot dig, första gången du gör vårt bus den äran; men jag hoppas, du inte riknar så noga med mig. Det var roligt, att du ändteligen en gång kom, Sitt ner. Kan du säga hur mycket klockan är? — Hon visade half fyra på Ladugårdslandet. Men