Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1852, sida 1

Skulle denna enda varit tillråcklig alf fria dot Å . . 2. Lä ningens och den individuella uttolkningens öffrån alla de beskyllningar för inkonseqvens, Ja, tillochmed för omogenhet, som man gjort det. I afseende på religionen tillhörde det unga England den nya oxsordska skolan. Denna mårkvårdiga theologiska rörelse, som under de Senaste 15 åren så djupt modifierat den engelska kyrkans karakter och som bildar en reaktion mot protestantismen, utgick ur det gamla protestantiska universitetets sköte. Förfårade öfver rationalismens tilltagande framSteg och Öfver det upplåsningstillstånd, hvari de ur reformationen utgångna kyrkorna befunno sig, hade de oxfordska doktorerna försökt att åter förena den apostoliska traditionens brutna kedja och ville åter fåsta den engelska kyrkan dervid. De påstodo, att i den engelska kyrkan funnes den åkta traditionen bevarad, under det den romerska kyrkan aflågsnat sig derifrån genom en usurpation. Den anglo-katholska skolan , som Oxforderna kallade sig, ville icke veta af någon solidaritet med protestantismens princip eller dess namn, och bannlyste reformationen, som i dess ögon icke var annat ån rationalism. Men detta var en terrång, hvarpå åfven de starkaste hufvuden hade svårt att skydda sig får svindel, och . . 7 denna reaktionsrörelse mot den fria undersökverdrifter måste nödvåndigt leda tillbaka till den synliga medelpunkten för traditionen och auktoriteten. Oxfordskolan lutade således naturligtvis mot Rom, och då man alltid faller åt den sida dit man lutar, så hafva flera af den anglo-katholska skolans utmårktaste anhängare öfvergått till den romersk -katholska kyrkan. Af samma grund som Anglo-Katholikerna förnekade reformationen, förnekade de också revolutionen. Konung Carl den förstes afråttning var i deras ögon ett nationalbrott, hvaröfver England i evighet borde båra sorg och Stuartarnes slutliga fördrifvande var en ny förbrytelse, nåstan lika stor som den första. Halftannat sekel efter Stuartarnes fall kunde denna historiska sentimentalism icke långre vara farlig; man kunde vara en Jacobit eller legitimist utan att vilja göra uppror, och Walter Scott kunde icke vara någon nagel i ögat för den regerande dynastien. Denna dubbla tendens mot en religiös och en royalistisk restauration var karakteristisk för det unga England och den framtråder i alla de skrifter, som denna skola frambragt. Det år redan 10 år sedan hr Disraeli utgaf sin vackra roman Coningsby; sedan den tiden har romansörsattaren blifvit chef för ett stort politiskt parti och minister; han har vål nu modifierat sina ungdomsåsigter, men hans bok skall alltid blifva ett interessant och värdefullt minne af den rörelse, som utöfvade ett så mycket större inflytande på sinnena, emedan den var svåfvande och obestämd. Ty, som vi anmårkt, det nya England hade intet formligt system och ingen beståmd doktrin; det hade endast känslor och instinkter. Det ville — Y pe äro mest hända under benämningen Puseyiter. — v —