Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1852, sida 1

hur kan du beböfva fråga, hvad klockan är, som har hundradetals i huset? — Men inte här uppe. — Men till en för din egen räkning borde det väl ändå kunna räcka — om ock blott som lån. — Jag har också haft en — han suckade — ett utmärkt godt ur; men, tillade han, med muntrare ton, ser du, jag vill inte sjelf nyttja klocka, ty verlden är så ondskefull; man skulle straxt säga: det är ingen konst för den att svänga sig med klocka, som har en far som är urmakare; och derföre, endast derföre, begriper du, har jag satt henne i pension. — Eller som vi annat folk brukar säga; hon är hos urmakaren. — Alldeles! Hur tycker du annars jag bor? — Eätt trefligt. Jag tycker mycket om såädanahär små trähus, i hvilka nätt och jemnt en familj kan få rum; och trädgård han j med, ser jag. — Åh, en liten täppa. Men något är bättre än intet. Nu ser der ruskigt ut; sängarne äro höljda med granris och rimfrost sitter på träden; men du! skulle se honom om sommaren; han är inte så otreflig. Så liten han är, ser han rätt täck ut; också skötes han af min syster Anna. . Kors att jag aldrig skall få se din syster Anna, som du afgudar så mycket! Hon måtte aldrig visa sig ute i verlden. — Sällan. Här är hennes verld; och mamma har svårt att undvara henne ett ögonblick. — Men det är synd. Hon är ju nu aderton år, efter hvad du har sagt? — Ja. (Forts.)