Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1852, sida 1

öfver sin elev. Och jag får såga, tillade han smickrande, att bland alla dem, jag har att göra med — och det år verkeligen icke få — vet jag knappt nog någon, som har herr brukspatronens såkra blick. Denna komplimang tycktes fullkomligt slå an på herr Pundmark. Pösande sade han: — Se hår dessa papper! jag har ju i min hand hela den förnäma verld, hvilken min hustru år så smickrad af att få umgås med; Är jag icke som en kung ibland dem? Måste de icke vara mig underdåniga? Och tror ni inte åndå, båsta Staub, att de, när de kunna komma åt, förhåsva sig öfver mig, att de icke tro sig göra mitt hus en stor åra, då de åta min mat och dricka mitt vin? Nej penningen, kåra Staub, penningen år det åndå, som regerar verlden; och penningen år mitt stamtråd — det båsta af alla. — Herr Staub förvånades öfver brukspatronens våltalighet; men van att vara lika hushållsaktig med tiden, som med allt annat, önskade han blott att återkomma till de egentliga affårerna. — Jag ser der, sade han, ett papper, som år undertecknadt af herr brukspatrons bror. Får jag fråga om det år någon revers? — Jo gud nå mig så visst, år det vål det. Hur så! Anser ni dem inte såkra?