Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1852, sida 1

— —— — D Det är den kristnå religionens företräde framför så vål den hedniska optimismen, hvilken i det nårvarande ser det båsta möjliga, som den hedniska pessimismen, hvilken i det onda ser oöfvervinnerliga skrankor för den menskliga anden, att den ständigt ställer för menniskans ögon det stora mål, mot hvilket hon af alla sina krafter bör stråfva, det mål, som ej allenast år individens, utan mensklighetens, verldshistoriens: upphinnandet af det godas ideal och detta förverkligande i allt, i staten såsom uti individen. Då nu detta år den uppgift kristendomen innebår, så vore det hvarken mer eller mindre ån en okristlig tolkning af ofvanstående bud, om man dermed ville förstå ett envist fasthållande vid förruttnade institutioner, som låge i strid med denna utveckling, och föräldrade styrelseformer, hvilka, de båsta får sin tid, såsom uttryckande den dåvarande tidens utvecklingsgrad, nu inverka håmmande och skadligt. Alla styrelseformer åro af Gudi, ty det är Guds hand, som håller verldshistoriens trådar, men likasom denna går mot sitt mål, öfver bortsopade generationer och genom evigt vexlande förhållanden, på samma sått åro dessa former icke långre af Gudi, ån de motsvara det gudomliga åndamålet. Söker egoismen, framtrådande i gestalten af det ena eller andra interesset, fasthälla dem utöfver sin tid, så att de i stållet får välgörande inverka störande får mensklighetens förkofran, då åro de snarare, om man så vill, Djefvulens verk, och fogelfria för enhvar, som, stödd på det allmånna tånkesåttet, kånner sig ega kraft och kallelse att störta dem. Och likvål finnas till namnet kristna, ja tillochmed kristna prester, som rent ut förkasta iden om mensklighetens utveckling. Det vill såga: de uttala ej förkastelsedomen öppet, de föra i munnen fraser och alnslångt svarfvade floskler om religiös och hjertats sedliga bildning, men låtsa ej begripa, att denna ej kan blifva en verklighet, utan i det medborgerliga lifvet, i staten. Kristendomen har först då hunnit sitt första stadium, når alla delar af det menskliga lifvet genomtrångts af dess höga anda, når, med ett ord, dess bud: ålska Gud och din nåsta såsom dig sjelf! uttalag i hvarje statsform, likaväl som i hvarje hjerta. Men osbkuranterna hafva sitt mål; klådda i konungamanteln eller prestkappan arbeta de för detta — det enda som för dem år heligt — och åndamålet, såsom jesuiterna lårt dem, helgar ju medlen! De tveka derför ej att omgifva sig med en religiös nimbus, för att desto såkrare kunna befordra mörkrets seger. De båra i munnen detta: all öfverhet år af Gudi, vid alla tillfållen, gifva de det sin egen förklaring och försvara med detsamma hvarje regering, vare sig en fråmmande inkråktares, en blodtörstig tyranns eller en fånes. Samma ord begagna de å andra sidan att stämpla hvarje bemödande att uppnå något bättre, hvarje srihetssträfvan med namnet af gudlösa verk samt tveka ej att förklara hvarje frihetsmartyr för en kåttare och antikrist. Oafsedt, att hvarje öfverhet, äfven en de— — öfver sin olav Orh Jag får cdana .:UfaA.1.—