Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1852, sida 1

— AAA—— —— — ————nngm Från red. Korrespondent. Paris den 31 Mars. Aldrig ett ord om politik! Man får icke skrifva derom offentligt, man får ej tala derom enskildt, och skulle jag i dag vara nog oförsigtig att tillåta mig några politiska reflexioner i ett enskildt bref till dig, kunde det hånda mig, att jag i morgon sutte på resa till Cayenne — och dit har jag alldeles ingen lust att komma. Du vet, att man numera icke hår ger någon enskildt soir6e eller bal, utan att bland gåsterna visa sig mystiska figurer, objudna, det år sant, men icke dess mindre omöjliga att köra ut — tysta som sphinxer men med Ögon som Argus och öron som Heimdall — nu år det konsten att stålla så till, att dessa herrar få så litet som möjligt att beråtta sig hafva sett och hårt — man har försökt med baler, med dramatiska föredrag — der har alltid uppsnappats ett ord eller en mine som kunnat tydas på två sått — man har nådgats taga sin tilflykt till konserter, ty åfven om väggarne hafva Öron, så kunna de icke upptåcka någonting politiskt misstånkt i en qvartett af Haydn eller sonat af Beethoven; man såtter sig på en stol, så fort man kommer, man håller sig tyst under musiken — det bår man ju, om icke för annat, så får att vara af god ton — når det sista stycket år slut, går man sina fårde, utan att hafva talat med en enda menniska. Skörden af dessa soirder blir för herr polisministern ringa — men det år ju också det lyckligaste — och med anledning af dessa lyckliga resultater år det att förmoda att m:r Louis Napoleon, som annars icke stort bekymrar sig om de skåna konsterna, åtminstone skall finna sig uppmanad att uppmuntra musik. Altså! musik, morgon middag och qvåll. På en konsert eller matine musicale håromdogen hos m:me de Pontalba hörde jag Italienarne Lablache, Guasco, Calzolari, Belletti och mille Cruvelli. Belletti tycktes mig betydligt hafva åldrats, sedan jag såg honom i Stockholm — hvilket också icke år så underligt. Den tyske kompositören Rosenhain sam lar ofta hos sig en icke talrik, men vål vald krets af musikvänner. Jag hörde der Ferd. Hiller, Ossenbach och Rosenhain sjelf samt dess utom en tysk sångerska, Falconi, som under deita italienska namn gjort sig ett ej så obetydligt renomm6e. Oslenbach år en violoncellist, som gerna gråter på sitt instrument, och gerna vill passera för blond — förmodligen emedan han anser det ena höra till det andra. Öckså får han, oaktadt sina bruna ögon och sitt bruna hår, passera får blond — kanske för sin vackra hustrus skull, ty hon år verkligen blond. Den celebre violoncellisten Aleg. Batta, som återkommit från sin resa till Ryssland, har jag hört hos Henr. Herz, hvars salonger ånnu åro mycket freqventerade. På en bal hos markisinnan LasMarismas visades ett bref, som innehåll åtNNNODODVOOO OO